gupea_2077_29098_3

3.2 perioden 1950-1959
Under 1950-talet var Sveriges liksom stora delar av övriga Västeuropas industriella
och ekonomiska tillväxt hög, vilket medförde att efterfrågan på arbetskraft ökade
inom industrin, byggnads- och anläggningsverksamheten, transportsektorn och
offentlig servicesektor. Det höga efterfrågetrycket på arbetsmarknaden uppmärksammades
i en rad utredningar under perioden. Bland annat publicerade IUI en
arbetskraftsprognos som utförts av ekonomen Erik Höök och en ny långtidsutredning
framlades 1950, vilka påvisade ett rådande efterfrågeöverskott på arbetskraft. 13
Liksom under 1940-talet visade prognoserna att storleken av befolkningen i produktiv
ålder skulle växa marginellt under de kommande fem åren. Dessutom beräknades
den sektoriella omfördelningen av arbetskraft vara för liten för att svara
på efterfrågan inom expansiva sektorer. Tillväxten inom såväl export- som hemmamarknadsindustrierna
och servicenäringarna talade därmed för en fortsatt spänning
mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Prognoserna visade att efterfråge-
överskottet sannolikt skulle uppgå till omkring 4 000 arbetare inom järn- och stålindustrin
1950-1955. Arbetskraftsbristen beräknades också bestå inom verkstads-,
varvs-, skogs- och tekoindustrin samt inom handeln och hotell- och restaurangbranschen.
14 Hur pass stor den totala arbetskraftsbristen beräknades bli angavs emellertid
inte i prognoserna.
När 1955 års långtidsutredning lämnade sitt yttrande fastslogs att prognoserna
gällande arbetskraftsbristen 1950-1955 i stort sett realiserades, med undantag för
beklädnadsindustrierna. Inom teko-, läder- och skoindustrin märktes tendenser till
minskad lönsamhet efter den så kallade Koreakonjunkturen 1951-1952, och vid
mitten av 1950-talet hade dessa branscher inte återhämtat sig. Anledningen till
detta ansågs vara att övriga branscher drabbades av temporära stockningskriser,
medan tillbakagången inom beklädnadsbranscherna hade strukturella inslag. Följden
därav blev att antalet sysselsatta minskade med omkring 10 000 personer inom
näringsgrenen under 1950-talets första hälft. Prognoserna för perioden 1955-1966
visade dessutom att ytterligare personalnedskärningar var att vänta inom framförallt
tekoindustrin. 15
Med undantag för uppsägningar i beklädnadsindustrierna pekade prognoserna
på en fortsatt stark tillväxt inom i stort sett hela näringslivet 1955-1960, vilket
förväntades leda till att efterfrågeöverskottet på arbetskraft bestod. Inom gruv-,
järn- och stålindustrin beräknades nyrekryteringsbehovet uppgå till 3 800 personer.
Inom verkstadsindustrin ansågs arbetskraftsbehovet vara ännu större, men hur
pass många som behövde nyanställas angavs inte. Avseende den del av näringslivet
som inte var exportorienterad förväntades arbetskraftsbristen bli som störst inom
byggnads- och anläggningsverksamheten, handeln och hotell- och restaurangnäringen.
Prognoserna visade att personalstyrkan behövde utökas med 10 000–15 000
13 Höök (1952); SOU 1951: 30; Schön (2000) s. 366, 375-377.
14 Höök (1952) s. 1-20, 32-92; SOU 1951: 30, s. 22, 27, 41, 46-48, 53-55, 59, 61.
15 SOU 1957: 10, s. 5-8; SOU 1956: 53, s. 142-144.
49