gupea_2077_29098_3

etsmarknaden. LO ville inte riva upp överenskommelsen, utan snarare förändra
formerna för utnyttjandet av överenskommelsen. LO lyckades tillsammans med den
finska motsvarigheten driva igenom ett avtal som innebar att svenska företag endast
fick rekrytera finsk arbetskraft genom arbetsförmedlingen. En genomgång av de
diskussioner som fördes inom SAF visar att man försökte hindra företagens oreglerade
rekryteringsaktioner i Finland och man uppmanade delägarna att inte fortsätta
sina värvningskampanjer. SAF:s agerande kan i stor utsträckning förklaras av LO:s
makt över arbetskraftsinvandringen. SAF var övertygade om att fackföreningsrörelsen
kunde använda sitt inflytande för att helt stoppa arbetskraftsinvandringen om
SAF inte tillmötesgick de fackliga kraven.
Regleringen av den utomnordiska invandringen vid mitten av 1960-talet innebar
att de kollektiva rekryteringsaktionerna återupptogs, medan spontaninvandringen
stoppades. Genom remissförfarandet fick fackföreningsrörelsen ett stort inflytande
över arbetskraftsimporten och flera studier visar att AMS inte godkände arbetskraftsöverföring
utan fackligt medgivande. 16 En genomgång av källmaterial från
AMS arkiv visar mycket riktigt att facklig tillstyrkan var ett grundvillkor för överföring
av utländsk arbetskraft, medan arbetsgivarnas vilja inte tillmättes någon större
tyngd. SAF såg därför systemet för kollektiv arbetskraftsöverföring som en primärt
preventiv åtgärd, vars främsta syfte var att stoppa spontaninvandringen. SAF:s ställningstagande
styrks av det faktum att endast ett fåtal utländska arbetstagare rekryterades
genom de kollektiva rekryteringsaktionerna.
I samband med de kollektiva rekryteringsaktionerna under 1940-talet infördes en
organisationsklausul i de bilaterala avtalen mellan Sverige och berörda länder. Eftersom
LO ville undvika free riding och lönepressande utbudskonkurrens på arbetsmarknaden
var den fackliga organiseringen ett grundvillkor. Bertil Kugelberg har i
en intervju med Tempsch sagt att ”…SAF, som ju annars inte var hågat att propagera
för facket, fick acceptera att de utländska arbetarna var fackligt organiserade.” 17 LO
hade följaktligen inte godkänt arbetskraftsimporten om SAF motsatt sig organisationsklausulen.
Detta var en ståndpunkt som LO höll fast vid, vilket visade sig när de
kollektiva rekryteringsaktionerna återupptogs under 1960-talet. Till skillnad från
tidigare slöts emellertid avtal om facklig organisering på förbundsnivå. Svanberg
menar att detta kan ses som ett tecken på den samförståndsanda som rådde på svensk
arbetsmarknad. 18 Yalcin framhåller dessutom att SAF medverkade till den fackliga
organiseringen, då det underlättade företagens verksamhet. 19 Eftersom de inte har
använt sig av ett för frågan relevant källmaterial drar emellertid Svanberg och Yalcin
felaktiga slutsatser. SAF vägrade nämligen att godkänna ett organisationstvång för
den utländska arbetskraften, vilket berodde på att man använde denna fråga som
ett förhandlingsvapen i kampen om den liberala invandringspolitiken. När spon-
16 Nelhans (1973) s. 196; Frank (2005) s. 151; Svanberg (2005) s. 64-65.
17 Tempsch (1997) s. 157.
18 Svanberg (2005) s. 43.
19 Yalcin (2010) s. 136.
158