gupea_2077_29098_3

med hänsyn till rikets säkerhet och om det bedömdes ligga i Sveriges intresse. Denna
typ av utvisningar hade förekommit tidigare, men genom lagens tillkomst skärptes
invandringskontrollen. I lagen fanns inga bestämmelser om asyl för flyktingar, men
personer fick inte utvisas om de riskerade att straffas för politiska brott i hemlandet.
År 1917 utfärdades en kungörelse som medförde att passtvånget återinfördes för första
gången sedan mitten av 1800-talet. Passtvånget avsåg endast inresande, medan
personer som redan vistades i Sverige undantogs från regeln. Förutom passtvång
krävdes också visering, vilken kunde förvägras om ändamålet för inresan ansågs
olämplig från svensk synpunkt. Immigranter som saknade visering skulle utvisas.
Mot slutet av det första världskriget började följaktligen svensk polis avvisa utlänningar
som saknade visering, pass och uppehållstillstånd vid inresa. 28
Freden efter det första världskriget innebar inte en återgång till förkrigsförhållandena.
De ekonomiska svårigheterna under 1920-talet och oktoberrevolutionen
i Ryssland 1917 resulterade istället i att invandringskontrollen skärptes i andra europeiska
länder, varför Sverige behöll de restriktioner som antagits under krigsåren.
Passtvånget bestod och utländska medborgare tvingades söka uppehållstillstånd
efter tre månaders vistelse i Sverige. För att skydda den svenska arbetskraften infördes
också ett arbetsviseringssystem 1919, vilket innebar att utländsk arbetskraft
tvingades ordna arbetstillstånd innan de påbörjade en anställning. Viseringen för
arbetssökande invandrare remitteras till Socialstyrelsen och Arbetslöshetskommissionen.
Dessutom fick berörda fackliga organisationer möjlighet att yttra sig över
den arbetssökandes visering. Utländsk arbetskrafts möjlighet att få arbeta i Sverige
blev därmed direkt beroende av arbetsmarknadsläget. 29
Reglerna om arbets- och uppehållstillstånd fanns med i de utlänningslagar som
antogs 1927 och 1937. Grundvalen för arbetstillståndsprövningen var att svenskar
skulle ha företräde på arbetsmarknaden. Socialstyrelsen skulle endast bevilja arbetstillstånd
om det rådde arbetskraftsbrist i en specifik bransch eller om invandraren
hade en kompetens som saknades i landet. I mellankrigstidens utlänningslagar
introducerades dessutom rasskäl till varför immigrationen skulle regleras. Detta
medförde att Sverige förde en restriktiv flyktingpolitik under 1930-talet. 30
Den restriktiva inställningen till flyktingar fortlevde under de första åren efter
det andra världskrigets utbrott. Bakom denna hållning fanns ett flertal faktorer.
För det första ville man skydda den svenska arbetsmarknaden. För det andra fanns
en viss rasism i samhället och inom de politiska partierna. För det tredje var den
svenska regeringen rädd för att stöta sig med Nazityskland. Sveriges politik gentemot
flyktingar var emellertid inte alltigenom restriktiv. Skandinaviska flyktingar,
estlandssvenskar och finska krigsbarn tilläts söka en fristad i Sverige. Eftersom man
ville skydda den inhemska arbetskraftens sysselsättning fanns liksom under mellan-
28 Nelhans (1973) s. 28-29; Hammar (1964) s. 159-165; Johansson (2008) s. 106; Lundh – Ohlsson
(1999) s. 12.
29 Johansson (2008) s. 106; Lundh – Ohlsson (1999) s. 12.
30 Lundh – Ohlsson (1999) s. 12; Johansson (2008) s. 106-107.
36