gupea_2077_29098_3

lificerad än okvalificerad arbetskraft, enligt SAF. Den omställning av industriproduktionen
som genomfördes under 1950-talet, vilken medförde att kompetenskraven
sänktes inom ett flertal branscher, medförde inte att behovet av kvalificerade
yrkesarbetare försvann. SAF satte därmed något mindre tilltro till rationalisering
och mekanisering än de statliga utredningarna. Ur näringslivets perspektiv var det
snarare så att kvalificerad personal var en förutsättning för en produktivitetsökning.
47 Bland annat framhöll Industria att ”[d]en mänskliga faktorn får inte mindre
betydelse genom mekanisering och teknisk rationalisering. En maskin till bör ge
högre tillverkningssiffror, större åkrar större skörd och 100 man få mer uträttat än
1.” 48 Rationalisering och mekanisering kunde enligt SAF:s resonemang motverka
en del av arbetskraftsbristen, men det krävdes att arbetskraftsutbudet ökade om den
ekonomiska och industriella tillväxten skulle kunna fortskrida. 49
3.6 SAF:s syn på arbetskraftsbristen perioden 1960-1972
SAF genomförde inga egna utredningar avseende utbud och efterfrågan på arbetskraft
1960-1972, utan man använde sig liksom under 1950-talet av statliga utredningar
och den offentliga statistiken. Under 1960-talets första hälft var emellertid
den dominerande uppfattningen inom SAF den att ett betydande antal lediga
platser inte kunde tillsättas, eftersom arbetskraftsutbudet var för litet. SAF:s analys
av arbetsmarknadsläget var dessutom att arbetskraftsbristen hade förvärrats under
1960-talets första hälft. 50 Hösten 1965 redogjorde den verkställande direktören för
sysselsättningsläget inför såväl styrelsen som förbundsdirektörerna. Han anförde då:
”På sistone hade ganska alarmerande uppgifter förekommit om den väntade
utvecklingen på arbetsmarknaden under de närmaste åren. Medan
man under efterkrigstiden upplevt en genomsnittlig årlig ökning av
landets arbetsstyrka med ca 10 000 personer, förefölle det som om man nu
stod inför en period, under vilken man icke kommer att få något arbetskraftstillskott
alls. I främsta rummet berodde detta på förlängningen av
utbildningstiderna. Samtidigt pekade föreliggande behovsprognoser på att
ekonomin i sin helhet, liksom industrin, fram till 1970 komme behöva ett
årligt tillskott på 2 %, dvs. totalt 250 000 personer, varav 130 000 inom
industrin, för att kunna åstadkomma tillväxt, som långtidsutredningen
räknade med under de kommande fem åren.” 51
47 SAF, F6GB: 128. Diskussionspromemoria angående bristen på yrkesarbetare och arbetare inom
vissa industrier samt beträffande åtgärder för en vidgad lönedifferentiering; SAF, A1A: 7. Svenska
Arbetsgivareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för 1951; SAF, A3A: 46. Styrelsemöte 23 maj
1950; Arbetsgivaren 1954 Nr 19, s. 6; Industria 1956 Nr 3, s. 3.
48 Industria 1956 Nr 1, s. 3.
49 Arbetsgivaren 1955 Nr 7, s. 7; Arbetsgivaren 1955 Nr 8, s. 1; Arbetsgivaren 1955 Nr 9, s. 2; Industria
1956 Nr 1, s. 3; Industria 1956 Nr 3, s. 4.
50 SAF, A1A: 8. Svenska arbetsgivareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1960; SAF, A1A: 8.
Svenska arbetsgivareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1965; SAF, A3A: 56. Styrelsemöte
17 november 1960; Industria 1964 Nr 1, s. 3-4.
51 SAF, A3A: 61. Styrelsemöte 16 september 1965; Se även SAF, A3C: 74. Föredragning vid FDK den 13
56