gupea_2077_29098_3

sul. För det första stred det mot SAF:s stadgar, vilka angav att organiserad och
oorganiserad arbetskraft skulle behandlas lika. För det andra använde SAF frågan
om facklig organisering som förhandlingsvapen i överläggningarna om den utomnordiska
invandringen. SAF:s styrelse diskuterade ärendet hösten 1965 och enades
om att man kunde tänka sig ett organisationstvång, alternativt en rekommendation
att organisera sig fackligt, förutsatt att den utomnordiska invandringen inte reglerades.
63 I den preliminära överenskommelse som slöts mellan SAF och LO 1965
om kollektiv arbetskraftsöverföring fastställdes sålunda att företagen skulle rekommendera
facklig organisering. 64 Som framgår ovan revs denna överenskommelse
upp av SAF, då LO vägrade acceptera en fortsatt utomnordisk spontaninvandring.
Därmed övergav arbetsgivarna sin rekommendation om anslutning till facket. 65 När
SAF förlorade striden om den liberala invandringspolitiken och den utomnordiska
spontaninvandringen vägrade man alltså att ställa sig bakom LO:s strävan efter hög
täckningsgrad på arbetsmarknaden.
SAF:s vägran att acceptera en rekommendation om facklig organisering fick inte
genomslag på branschnivå, vilket medförde att de ovan nämnda branschavtalen
undertecknades. Förklaringen till detta var att fackförbunden kunde använda sitt
inflytande över den kollektiva rekryteringen och inte medgiva arbetskraftsöverföring
om arbetsgivarna vägrade att acceptera organisationstvång. Branscher med
arbetskraftsbrist hamnade på så sätt i ett prekärt läge och tvingades acceptera ett
organisationstvång. Således pressades bland annat hotell- och restaurangbranschens
arbetsgivareförbund att underteckna ett avtal med motparten avseende organiseringstvång
för arbetare som överfördes via något av de rekryteringskontor som
svenska staten inrättat. 66
SAF reagerade starkt mot branschavtalen och hänvisade till att de bröt mot föreningens
stadgar. SAF:s utgångspunkt var att branschförbunden ”…vid överenskommelsens
tillkomst befunnit sig i en ren utpressningssituation och bedömt sig inte ha
något val.” 67 Därför protesterade SAF:s representant i AMS styrelse mot avtalen med
hänvisning till att de stred mot befintliga avtal och regler på svensk arbetsmarknad.
AMS-chefen Bertil Olsson uttalade sig emellertid positivt om avtalen och menade
att de var föredömliga, vilket irriterade SAF ytterligare. 68
Mot bakgrund av vad som framkommit i SAF-materialet kan ett antal slutsatser
dras. För det första rådde inte samförstånd om den utländska arbetskraftens organisering.
Arbetsgivarna kände sig snarare överkörda i frågan på såväl central nivå som
63 SAF, F6GA: 109. Utländsk arbetskraft – Rapport från SAF:s arbetskraftskommitté, SAF, A3A: 61.
Styrelsemöte 16 september 1965.
64 SAF, F3AA: 129. Överenskommelse angående utländsk arbetskraft.
65 SAF, F3AA: 129. Förbundscirkulär – Överläggningar 1965 mellan SAF, LO, Inrikesdepartementet och
AMS om överföring av arbetskraft från utlandet.
66 SAF, A5B: 2. Anteckningar från direktionen 31 maj 1966; SAF, A7A: 15. Förbundsdirektörskonferensen
17 oktober 1966.
67 SAF, A5B: 2. Anteckningar från direktionen 31 maj 1966.
68 SAF, A5B: 2. Anteckningar från direktionen 31 maj 1966.
141