gupea_2077_29098_3

eföreningen erbjöd exempelvis ett försäkringsskydd vid arbetsmarknadskonflikter,
vilket var en trygghet för delägarföretagen. SAF satte också press på oorganiserade
företag att ansluta sig till SAF, vilket kunde åstadkommas genom olika typer av
bojkotter. Dessutom bidrog kollektivavtalssystemet till att SAF:s organisationsgrad
ökade. LO strävade efter att kollektivavtalen skulle gälla för samtliga arbetare, och
man attackerade oorganiserade arbetsgivare. Detta medförde att kollektivavtalen
fick en ”fjärrverkan”, vilket innebar att de oorganiserade företagen tvingades underteckna
kollektivavtal. Många oorganiserade företag valde efter ett tag att söka
skydd hos SAF, då det var ett effektivt sätt att värja sig mot fackföreningsrörelsens
påtryckningar. Initialt organiserade SAF främst stora och medelstora företag inom
den egentliga industrin, men från 1930-talet och under det efterföljande halvseklet
inkluderades även transport, hantverk, handel, service och tjänstenäringar. Med
tiden organiserades dessutom fler småföretag. Detta medförde att antalet medlemsförbund
och delägarföretag ökade. 1930 bestod SAF av 37 förbund och 2 500 delägare,
medan antalet förbund ökat till 45 och delägare till 37 000 under 1960-talets
andra hälft. SAF var emellertid bara intresserade av förbund som företrädde en majoritet
av företagen inom branschen. Den ökade organisationsgraden medförde att
antalet arbetstagare inom SAF:s verksamhetsområden växte. 1930 uppgick antalet
arbetstagare inom SAF:s verksamhetsområde till 305 000. 1980 hade denna siffra
ökat till 1 314 000. Den största ökningen skedde fram till 1970, men därefter sjönk
antalet något. 4
4.2 Centralisering av makten inom SAF och LO
Om SAF och LO skulle kunna disciplinera och kontrollera medlemmarna och ta
kontroll över lönebildningen krävdes att makten inom organisationerna centraliserades.
5 SAF hade redan från början en centraliserad organisationsstruktur, med
makten koncentrerad till toppen. Föreningen uppbyggdes vid bildandet enligt försäkringsprincipen,
vilket innebar att delägarna lämnades ersättning i samband med
exempelvis strejk eller lockout. Delägarföretagen finansierade försäkringen, men
SAF-ledningen hade makten över resurserna. Följaktligen utbetalades endast ersättning
om SAF godkände eller initierade en konflikt. Ytterligare exempel på den
centraliserade organisationsstrukturen var att de kollektivavtal som slöts av förbunden
eller medlemsföretagen alltid skulle godkännas av SAF:s styrelse. Delägarna
tvingades också se till att paragraf 23 i SAF:s stadgar, där arbetsgivares rätt att
leda och fördela arbetet samt anställa och avskeda arbetskraft hävdades, skrevs in i
kollektivavtalen. Om en medlem bröt mot SAF:s stadgar eller beslut kunde konse-
kvensen bli att ett skadestånd utkrävdes. I särskilt allvarliga fall kunde medlemmen
uteslutas ur föreningen. 6
4 De Geer (1986) s. 23-29; Svanberg (2010) s. 112-113; Lundh (2008) s. 39-47. SAF tog initiativ till
bildandet av branschförbund och erbjöd redan existerande arbetsgivarorganisationer att ansluta sig.
5 Swenson (1991) s. 337; Kuuse (1986) s. 147; Lundh (2010a) s. 227.
6 Hallendorff (1927) s. 28-61; Adlercreutz (1954) s. 217; Kuuse (1986) s. 143-149; Lundh (2010a)
62