gupea_2077_29098_3
gupea_2077_29098_3
gupea_2077_29098_3
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
arbetare. LO agerade dessutom som en bred organisation som tog ett samhällsekonomiskt<br />
ansvar, då man var villig att anpassa löneökningarna efter den genomsnittliga<br />
produktivitetsökningen inom den konkurrensutsatta sektorn. Man följde<br />
också regeringens uppmaningar om återhållsamhet för att motverka en uppdriven<br />
inflationstakt.<br />
Genom LO:s lönepolitiska program skedde alltså en allmän löneutjämning inom<br />
ramen för de samordnade centrala förhandlingarna. Såväl Lundh som Swenson<br />
menar att SAF sannolikt bidrog till löneutjämningen, eftersom det resulterade i en<br />
begränsning av den allmänna lönenivån. 3 Föreliggande undersökning visar emellertid<br />
att Lundhs och Swensons slutsatser behöver kompletteras. SAF ställde sig<br />
bakom principen ”lika lön för lika arbete”, då den bidrog till en begränsning av<br />
lönenivån. Däremot motsatte man sig en allmän löneutjämning mellan olika kategorier<br />
anställda, som exempelvis män och kvinnor eller kvalificerad och okvalificerad<br />
arbetskraft. Således bör löneutjämningen ses som en oavsiktlig verkan av<br />
de samordnade centrala förhandlingarna för SAF:s del. Det var dock sannolikt så<br />
att man accepterade den solidariska lönepolitiken därför att fackföreningsrörelsen<br />
underordnade sig centraliserade samordnade förhandlingar, som gjorde att löneökningstakten<br />
dämpades.<br />
Jan Kuuse liksom Lundqvist visar att löneglidningen var kraftig inom svensk<br />
industri under efterkrigstiden. Lundqvist framhåller dessutom att löneglidningen<br />
var som störst inom branscher med arbetskraftsbrist. 4 En genomgång av material<br />
från SAF:s arkiv visar mycket riktigt att den kraftiga löneglidningen i stor utsträckning<br />
berodde på arbetskraftsbristen. SAF använde sig av en strategi för att bromsa<br />
löneglidningen, men denna strategi var inte direkt disciplinerande utan det rörde<br />
sig om olika typer av uppmaningar. Anledningen till att man inte tvingade fram<br />
ett bindande avtal som reglerade löneglidningen var antagligen att kostnaden för<br />
ett sådant avtal var alltför hög. Under rådande arbetskraftsbrist behövde företagen<br />
använda löneglidningen för att locka till sig arbetskraft och om SAF hade begränsat<br />
denna möjlighet fanns en uppenbar risk att vissa delägare hade lämnat föreningen.<br />
Inköpskartellens lösliga karaktär var alltså anledningen till att SAF inte tog ett fast<br />
grepp om löneglidningen.<br />
SAF använde sig inte heller av bindande avtal när man försökte minska efterfrågekonkurrensen<br />
och motverka illojalt beteende genom att reglera olika typer av<br />
förmåner utöver lönen och företagens annonsering efter arbetskraft. Således utfärdades<br />
endast rekommendationer till delägarna. Man hänvisade till att föreningens<br />
stadgar omöjliggjorde ett allmänt annonseringsförbud, men det kan också ha varit<br />
så att kostnaderna för ett bindande avtal hade varit alltför hög genom att det hade<br />
skapats motsättningar inom den stora och heterogena arbetsgivarorganisationen.<br />
Swenson och Lundqvist visar emellertid att Verkstadsföreningen utfärdade ett an-<br />
3 Lundh (2010a) s. 207; Swenson (1991) s. 338.<br />
4 Kuuse (1986) s. 193-194; Lundqvist (1998) s. 84-87.<br />
151
Change language