gupea_2077_29098_3

Däremot ville man förändra formerna för hur överenskommelsen utnyttjats av vissa
arbetsgivare, eftersom man inte följde direktiven i det mellanstatliga avtalet. LO
ställde sig därför bakom förslaget om ett intensifierat samarbete mellan den svenska
och finska arbetsförmedlingen, vilket framställts av en arbetsgrupp med företrädare
för regeringar, arbetsmarknadsmyndigheter och migrationsmyndigheter i Sverige
och Finland. 71 1971 fattade således LO-kongressen ett beslut där man krävde att
svenska företag endast fick rekrytera finsk arbetskraft genom arbetsförmedlingen.
Man skickade sedan en skrivelse till regeringen med krav på att alla förstagångsinvandrare
skulle rekryteras genom AMS. Enligt befintlig forskning fick LO också
Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC) att ställa sig bakom arbetsförmedlingstvångskravet.
För den finska fackföreningsrörelsens del motsatte man sig en fri
spontanmigration, då den på lång sikt förväntades hämma tillväxten i finsk ekonomi.
Under de kommande åren förhandlade de svenska och finska regeringarna samt
myndigheter och arbetsmarknadsparter, vilket resulterade i ett avtal som undertecknades
1973. Enligt avtalet fick svenska företag inte rekrytera finsk arbetskraft på
egen hand, utan all arbetskraftsmigration skulle gå via arbetsförmedlingen. 72
Mot bakgrund av arbetskraftsbristen var SAF oerhört mån om att bevara den
gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Man agerade därför ett flertal gånger
under 1960-talet för att få delägarföretagen att inte genomföra egna rekryteringskampanjer,
eftersom de finska myndigheterna ansåg att Sverige bröt mot reglerna
i den nordiska konventionen. Redan 1960 vände sig finska staten till AMS och
påpekade att svenska företag bröt mot regeln om att rekrytera arbetskraft genom
arbetsförmedlingen. AMS kontaktade därför SAF och informerade om de finska
påstötningarna. SAF reagerade omedelbart och skickade ut ett delägarcirkulär där
man uppmanade företagen att inte kringgå reglerna i den nordiska konventionen när
man rekryterade finsk arbetskraft. Trots SAF:s uppmaning till delägarna fortsatte
företagen att genomföra värvningskampanjer under 1960-talet, vilket bland annat
berodde på att det inte fanns några juridiska hinder för verksamheten. Vid SAF:s
direktionsmöte 1969 framkom att man var rädd för att den privata rekryteringen
skulle provocera fram en omprövning av den gemensamma arbetsmarknaden. Vid
denna tidpunkt började man från finsk sida reagera allt hårdare mot emigrationen
till Sverige, då man befarade att landets framtida arbetskraftsförsörjning äventyrades.
73
En genomgång av SAF:s material visar som synes att diskussionen om att företagen
bröt mot reglerna i den nordiska konventionen initierades från finsk sida snarare än
från den svenska fackföreningsrörelsen. Detta har inte uppmärksammats tidigare av
vare sig Lundh och Ohlsson eller Johansson. En annan viktig aspekt som framkommer
är att SAF var mycket mån om att företagen följde regelverket, eftersom man
71 Lundh – Ohlsson (1999) s. 106; Johansson (2008) s. 203-207.
72 Johansson (2008) s. 203-207.
73 SAF, F6GB: 129. Delägarcirkulär angående rekrytering av arbetskraft i Finland april 1960; SAF, A5B:
4. Direktionsmöte 13 oktober 1969; Arbetsgivaren 1969 Nr 14 s. 1.
143