Medicinskt program för andningsorganens sjukdomar - Landstinget i ...

frågar aktivt vad jag tycker och det känns bra. Det är överraskande positivt
med astmasköterskan – det är hon som håller i mig. Så har jag inte upplevt
vården förut – det är något positivt."
"Tidigare har jag gått astmaskola. Det var bra att få information. Nu har
jag haft astma så länge och jag vet vad det är. En viss oro kan jag känna för
kortisonet; jag vet att det inte är bra, men vad ska jag göra? Ibland upplever
jag det som jobbigt med all medicinering."
"Astmasköterskan har berättat för mig vad som händer i kroppen vid
astma och hur medicinen verkar. Det har hon varit duktig på. Som anhörig
till ett barn med astma har det varit viktigt för mig att få information,
och på barnmottagningen har vi fått mycket information av en gudomlig
läkare."
"Jag läser allt jag kommer över om astmasjukdomen. Allt jag vet har jag
tagit reda på själv. Det är nog viktigt att man får reda på en del från
landstinget. Det har inte jag fått, och inte min fru heller. Samtidigt har
hon nog av sina problem."
"Jag har gått astmaskola både i Åre och på lasarettet, och det har varit
värdefullt. Det är väldigt bra att få lära sig hur kroppen fungerar och få tips
om hur man t ex ska andas; tänk så viktigt det är att andas rätt. Även
anhöriga måste få lära sig vad astma är. Mina barn har lärt sig väldigt
mycket. Jag har nog försökt att skydda dem tidigare; man är nog en bra
skådespelare. Att någon i familjen har astma påverkar hela familjen. Mina
barn har blivit väldigt ödmjuka inför sjukdom och de har fått lära sig att
vara lugna."
"Min dåvarande man fick ingen information om vad sjukdomen var eller
innebär. Det hade varit bra. Det är väldigt viktigt att de anhöriga förstår,
att de får en möjlighet att förstå. Själv hade jag en känsla av att vara en
belastning."
"Mina anhöriga har inte fått reda på något om astma från vården – allt
har jag fått berätta. De skulle nog begripa mer om de fått information.
Barnen har svårt att förstå det här med astma."
"Jag var på Årekliniken nu i februari. Det var kanon – tänk om jag fått
den chansen tidigare. Det var totalt doftfritt och jag fick lära mig att äta
rätt och att motionera. En sjukgymnast lärde mig att andas rätt. Hon var
med mig ute när jag gick och gav mig tips om hur jag skulle andas. Det
saknar jag inom sjukvården här, att de tar tag i hela människan. Och så
var det mycket gemenskap. Det var som en 44 000-milaservice; det behövde
jag. Sedan februari, när jag var där, har jag inte varit på akuten. Det
tror jag beror på att de ställde in min medicinering och på miljöombytet.
Det måste vara väl investerade pengar för landstinget."
155