Medicinskt program för andningsorganens sjukdomar - Landstinget i ...

min sambo fick ta ett större ansvar, men det var väl okej för dem. Det är
socialt handikappande. Jag kan inte umgås med folk som har djur och
måste avstå från en del saker, men jag lever med min astma."
"Det är väldigt jobbigt att vara förälder till ett astmasjukt barn – det påverkar
hela familjen. Vår dotter var väldigt sjuk. Vi fick söka ofta, ibland fyra
gånger i veckan. Medicinerna är fruktansvärt dyra. Nu sjunker de ju vartefter,
men jag tycker att de, som tidigare, borde vara gratis. Som det är nu
kommer jag inte upp i frikort."
"Det är ett handikapp och jag accepterar det aldrig riktigt. Man lär sig att
leva med astman, men accepterar den gör jag aldrig! Man måste få lära sig
själv om sin kropp och sjukdom. Det måste man få hjälp med av vården.
Det är det jag säger – jag har fått en sådan kunskap genom åren genom
min sjukdom, lärt mig vara tacksam över den livskvalitet som jag har –
förstå det här med livskvalitet. Det är ett handikapp att ha astma. Jag är
trött och orkar inte som jag borde."
"När en anhörig har astma får man lära sig att leva med det. Men det för
med sig mycket oro för hela släkten. Barnen är oroliga för mig och jag för
dem. De har ju sett mig när jag är dålig."
"Förut var medicinen fri och jag tycker nog att den borde vara det nu
också – insulinet är ju fritt. Kostnaden är betungande. Jag kommer upp i
frikort när det är någon månad kvar på året, så jag har inte mycket hjälp
av det. Jag vet att medicinkostnaden är betungande för många."
"Jag förstår att det är astma nu, ja, både och – både förstår och inte. Jag
kan förstå att det är en gränsdragning, att det kan vara svårt att avgöra vad
som är vad. Den uppfattning jag hade om astma tidigare stämde inte överens
med det jag upplevde! Den föreställning jag hade var att den som hade
astma hade torrhosta hela tiden. Så var det inte för mig. Jag kände inte
igen det som astma och var tvungen att lita på läkarna. Min bild stämde
inte. Det är klart, visst kan jag känna en viss oro över att inte kunna
uträtta det jag behöver, att behöva lämna över det till frugan. Ingen har
sagt till mig vad jag ska göra om jag får andningsbesvär, men då söker jag
akut. Det tar fyrtiofem minuter för ambulansen hit – det känns inte bra.
Det är en sådan ångest att inte få luft!"
"Det var svårt att vara ung och ha astma, speciellt de åren som vi inte
visste vad det var. Jag var ensam om i klassen att ha astma, och som liten
vill man hänga med de andra, men det gick ju inte! Lärarna trodde att jag
var lat, främst gympaläraren. Förståelsen är dålig ute i samhället. Jag var
ledsen då, kände mig misstrodd av både läkare och lärare. Nu har jag inte
de problemen längre."
173