"H - - Vaasa

92
Rudolf
är ganfka (juk och viltala med honom." Guttingen
lag på Hugo och fecjan åter nedigrafven.
Idetiamma kom Rudolf i fyrfpräng til
Rhendalen. "Din vapenbroder, Rudolf;" "Din
vän!" iadc Munken. Rudolf gick tyft fram til
Giittingen, tryckte honom i lin famn och fade:
"minbror, det lider tilflut med ofs." Giittingen
fåg på honom, och enftråle af vänlighet framlyfte
ur hans öga. "Jag är aldrles öivergifven,
Rudolf!" (ade hanien få ängflig ton,at
tårarne vid dJfa ord kornmo jfjelfve den hårde
Rudolfi ögonen. "Werdenivrg är förloradt,"
fade Rudolf. Giittingen imälog medet
flags bitterhet och pekade på Juttas likkifta.
Rudolf Ikyndade til fin döende far. Liket nedfattes,grafven
tilkafiades och belades med
gräsvall. Nu höljde Giittingen iit anfigte och
gret. Munken befalte alla gå,fatte Giittingens
fon på Juttas graf, och lämnade derpå
Giittingen.
Giittingen fatte fig på fin Juttas graf, och
der fatt han a»nu då Rudolf och Pater Anton,
efter tvnnne timmars förlopp kommo tilbaka
från borgen, hvareft gamla Gref ven hade aflidit
iRudolfs armar. "Är det denlöndulofvadc
ofs '?" frågade Rudolf Munken, då han
en ftund tyft och tankfull (Utt framför Giittingen
och betragtat honom. ''Lofvade jag
er odödlighet?" fvarade Antonlugnt. "Och voro
ej deifa forgens tårar, denna fmärtefulla
åtanke juttas tilfredsftällelfe i dels lifta ftund
r? SkaU då den älfKades, fkall då vännens
giaf ej luktas af de efterlcfvandes ljufva tårar.
Om