"H - - Vaasa

*
62 Rudolf
fkade til honom fkämtande i det han gick:
"om du möter en förkjuiande flicka, fom du
alfkar meraän Jutta ,få gif hennedetta." Hon
tryckte en kyfs på hans mund.
Rudolf blef beitort då han hördeat Jutta
visnV hela hans btnlighi t. Han beflöt
at gå ginalte väe;en til Guttingen : men oactadt
lit fafta b.°flut, vek han dock at imellan
klipporna. Han var en gåta för fig fjelf j
om aftonen fåg han Maries dal framföre lig.
Med- ofkrymtad glädje fkyndade Marie honom
til mötes, då hon på afftånd låg honom komma.
Hennes glvije förnöjdehonom väl: likval
kände han lig de förfta ögonblicken förläj:
ti, emedan Juttas lifta ord fö!lo honomifin-
Men fnart kom den gamla förtiolighe-
Un tilbaka igen.
Trenne dagar törblef hani dalen, ehuru
han redan andra dagen ville tortfätta fin gång
iittingen. Med hvarje timma växte defla
trvune männifkors inbördes förtroende: ty
ti.liigheten och naturen äro ju förtrolighettushemvift.
Rudolf häpnade öfver fig §elf
(!;i han andra dagen bar vatten til trägården
at Marie, och ftod hos henne, och af
henne lärde plantera. Han förundrade fig
ölver, at defla Imå lysflor kunde blilva källor
til lä rena nöjen.
"Sedan jag lärt känna dig, Marie," fade
han, 'tycker jag at en annan ijäl uplifvarmig.
Tu har aldelrs lkänkt mig mina Syfkons hjertan.
|sgRänner mig — icke ftörre än jag var;men
om gladare är bättre 9 la känner jag mig bättre