"H - - Vaasa

VON T W E R DE N BF R G. 2 25
fliga förtroligheten b!ef åter rådande imcllan
dem,de förnyade (iua fordna. lekar, belökte
alla de ftälien der de förr varit lycklige:
och fade då: ''Mins du det ännu ?" ,
"Här futto vi altid." ''Här plockade jag
blomtter ät dig." — "Här vid denna bufke,
bundo vi lammet!" Nu fördeJutta
honom på
lin kammare, vifade honom iit arbete och
omtalade förhonom fina göromål. gen
blef befrört då han fick höra at den ädle).
ken från Dilentis fyra gånger varitiRheinegk,
hvarje gång flere dagar,och vmderviiat henne
och hennes bröder. Hon (jong nu lörhonom
och fpdade på harpan de fånger,Munken
lärt henne. "Jag håller rätt mycket af
den gode Munken, lade Jutta. Han berättade
mig altid få mycket om dig, huru god
du var, huru högt du älfkade mig, och han
lärde mig at ällka männiikan 5 lugnet och enfligheten."
Glittingen fåg Jutta lifvad af den gode
Paterns anda. ''Ach hvilken man!" ropade han,
och erindrade (ig nu,huru ofta Patcrn forma*
rat honom at utftrö dygdens iädidet hjerta,
fom äl(kade honomj och Giittingen fortfatte nu
Munkens undervisning hos Jutta. De voro
aldrig åtlkilde. Morgonfolens förfta firålc
fann dem tillamnians. De gingo Giittin'
gen med Juttas harpa, Jutta med fin flända,än
nedidalen, än på de bufkrika bergen. Der
futto de — Giittingen vid Juttas fötter. Flickan
arbetade: Ynglmgen vifade henne Sloften
deromkring 3 fade henne deras namn 5 och be-
B 5
rät-
/