"H - - Vaasa

I
von \Vern e nberc. 43
godo imin koja öfver natten. Imorgon,
eller om dalen behagar er ännu längre, när
vä vill,(kall jag följa Er öfver bergen til
flätten."
Den ton i hviiken Gubben fade detta var
iå god, och Hickan kaftade dervid en få förtro*
ligt bedjande blick på den unge Grefven, at
Rudolf äfven under andra omftändigheter icke
alfhgit deras tilbud. De följdes nu åt in. "Ni
måtte vara hungrig, Herr Grefve. Om jag
mins rätt, gick ni från feften innan viåto." Jnom
några minuter hade hon framfatt mjölk
cch iinör, välimakande bröd och all ilags
frugt. Flickan ferverade honom: och fällan
hade han njutit en mera välimakande maltid
med ftörre nöje än här.
Nu fatte de (igilöflalen. "Min Gud,'1 fa*
de Rudolf, då han ännu en gång återkallat
denna dags nöjen och kaftat en blick på den
muntre gubben,"hela Appenzell tycks mig van
ra glädjens, förnöjfamhetens och lugnets hem*
viftj men Kr dal här, min far, Er. koja är
fridens helgedom."
"Så är det, Gud fke lof!" fade Gubben,
"och Himlen gifve at det länge måtte få blifva.
Men jag fruktar at defla högder och da»
lar, fom nu bebos af vältignelfe, förnöjfamhet
och lugn,fnart fkola upfyllas af oro och fugtas
med blod. Jag fruktar at Appenzell icke
lärer uplefva många fådana dagar fom denna.'*
"Hvarföre få, min far ?" frågade Rudolf.
J'Har ni ej märkt orolighetens, uprorets
och törödelfens vilda låga hos landets ung,
dom?