"H - - Vaasa

162 Rudolf
"Här, på Sargans? Låtom ofs beftorma den V*
ropade yngiingarne och rufade klipporna up<
före, ehuru mycket Rudolf än bad dem at de
fkulie Ikona borgen*
Snart fåg han lågan lyfta fig mot fkyarne»
Djupfinning ftod han nedanföre pä Hatten
och betragtade den brinnande borgen.
Med rynkad panna fåg han eldens raferi,med
klappande hjerta hörde han invånarnes fkram
Redan kände han vigten af den ianning, at
folket, då det har magten, är likafå våldfamt
iom de ftore. Idetfamma fick han höra
ynglingames gällafte fröjderop. Med en dyiter
blick fåg han dem komma emot fig. De
ivängde fina fvärd, danfade och ftojade,be*
tagne af den vildalte glädje. Ju närmare de
kommo, ju mera larmande blef deras fröjdefulla
raleri. "Rudolf! vi hafve gjort et
herrligt byte !'* ropade de redan på långt affland.
Rudolf bler varie en man fom gick
bunden imellan dem. "Här är Maries röfvare,
Henrik voo Werdenberg 3 Rudolfs, vår
ädle anförares,fiende."
* 'Rudolf von Werdenberg !'* fade Gref
Henrik ien angfligton; "du är en ädelman 5
fkona mig, var barmhertig, jag vil löiamig,
utfätt min löfepenning."
"Löfen honom,'' ropade Rudolf til Appenzellarne
__ och de gjorde det. "Tillåt
ois at Ila honom ned,den lismaren, den förtryckaren!"ropade
de otolige ynglingarne,och
en af dem hade redan fpjutet lyftadt. Rudolf
fprång imeiian och räddade Henrik. *'Jag
>hug-