"H - - Vaasa

v
14
Rudolf
de männifkor. Han målade eländet och alla
defs följder med de lifligaite färgor, och då
gottens ijäl bliivit rörd i det innerlia ," yrkad
■ han med värma mänfklighetens rätt, och
I de iivdens tyltare men ltörre verk : väigörandet
och alla medborgerliga dygder. Derps
tog han harpan, och fjöng til dens ära
(om planterat et träd, banat väg genom en
klippa, o f. v. Sedan berättade han Solons,
L>curgs och Numas lefverne, Thelé's och
HercuTs välgörande underverk, Tells lefverne
och \Va es befrielfe. Han fökte
göra det vilda begär efter ära, fom lågadei
>hs brÖLt,mildare och Ihllare, han lärdi-
honom at föragt för beröm är den fvåra*
fte ai alla dygder, och at det förtjenar det
högita låford. Han ingjötihans ijäl den ädlare
ärelyftnad, at vinlägga ilg om inre flor-
1k t, ocii at i fit hjerta äga den ende förtrogne
at det goda man verkat. Ingenting
uprepade han oftare, än at den fanna ftorheten
ej vil lyla, ej begär at tackas, och at dels
btlöning är at defs verk lyckats. Han vifado
honom huru ofäker äran vore, huru aftinden
och tadlet fördunkla defs glans, huru
tiden ötverlämnar d.n åt glömfkan, huru li*
tet männifkan bekymrar fig om det framfarna,
och huru m.jn vanligen anler lina egne fmå
hvardags-handelfer för vigtigare än den ftörfte
s ftörita bedrifter. Så fnart han öpnat
Rudolfs hjerta för mänfklighetejis väl, vi-
■ han honom det armod och det elände,
iom tryckte de frugtbaraftc tragter och deras
in-
\