"H - - Vaasa

\
Von Wer de n b er g. 149
ven förföljaMarie, anledningen til mordet.
Mord tryggar ej ofkulden ibland männilkorna^
men fannin^en och et öpetframfarande. Hämnden
mångdubblar det onda ibland dem."
Rudolf räckte Munken handen och fade:
"Jag finnes här idalen, om du, Thiiring eller
Marie,icke aldeles vilja glömma mig."
Han gick, innan Munken hann IVara, bakom
klippan, fann röfvarne, drog iit fvärdidet
han fade: "den mindfta ofanning kodar Er
lifvet. Sanningen frälfar Er. Ifrån hvem
aren J?" De bekände, och Rudolf: vifade
dem med en fruktansvärd köldi flällning
och mine vägen nediöre bergen. "Sägen
röfvaren, at Marie ej är här." Långfamt
vände nu Rudolf tilbaka til (it forgsna hemvift.
— Småningom, och ju längre han lefde
utan Marie, uptändes ihans hjerta et rysligt
hat til Werdenberg och Hertig Fredrik. ''Marie
och Thiiring frukta för deras tyranni,"
ropade han en dag med lugnad harm, "och
jag fkall. krofla deffa tyranner. Werdenberg,
Werdenberg, du har vifat mig den väg,jag
fkall gå. Vid Gud! jag (kall kroffa den magt
fom gör dig orättvis."
Han gick til Appenzell då folket der var
förfamladt, fleg fram ibland dem och fade med
en röft, fom trängde til allas hjertan: "J veten,
agtningsvärde, redlige män, hvem jag
är: En Werdenberg, af Helvetiensäldfta fiägt,
af hufet Montfort, . en högft förolämpad
man, mera förolämpad, mera kränkt, än J
alle — och få5 at aldrig någon mäimifka va-
K 3
rit