"H - - Vaasa

VON W E R D E N B E R G. 123
hans vänner. Han paminte fig val huru ofta
Timring iagt honom. "Vand ingen rninhifksi
upmarkfamhet pä min koja. Defs fållhet beftåc
deruti at ingen känner den." Åfvenval drog
han fig til minnes Pater Antons lärdom. "Tyftnad
aren dygd daman ej nödvändigt v.iajh tala;
hot ar et tomt Hcryr/' Han kände ockfä ratt
val, at han ofvertrådt bagge defTa reglor, och
han k*nde det med et flaga oro. Likväl foreftålde
han fig med vålluft, huru Fredrik flkulle
efteifpana hans viftande och hans foretag, huru
han fkulie utfkicka den ena fpionen efter den,
Han ville val lefva i enfligheten; men
han ville tillika at Fredrik (kulle darra for bot
nom fom framfor et lejons enfliga kula. Han
red nöjd och glad tilbaka fil Nidau. Huru 6ktts
ej hans triumf då Fredriks vänner hemligen
fokte efterfpana honom, da hans förklädda tjenare
lago pa lur vid hvart fleg han tog! "Fruktar
du for den ilygrande Rudolf?" fade han ofta,
midleende. Han glömde, at Fater Anton
iagt, ''nar den elake fruktar, år han farligaft."
Han lefde nu en tid ifliiihet hos fin mor, och
vågade ej befoka dalen,emedan Spioner bcfiåndigt
förföljde honom.
IThtirings lugna dal hade imedlertid icke
varit fa lugnt. Ihemlighet och utan den
varfammare ålderdomens vetfl^ap hade Appenzells
ungdom foriamlat lig och edeligen forbundit fig
at forfvara invanames rättigheter i bergstragten.
Munken, Thiiring och Marie futto en gäng fent
om en afton öfverfl på en klippa och fågo fullmanen
klar upfliga ur dalens djupa mörker. De
tal-