"H - - Vaasa

von Werdenbejg. 83
angår Er,min Broder," fadeBifkopen. "Kanike
tvaret, ty Riddaren fade, då han red bort,
at han fkulle hämta det iBiktftolen," fvarade
Anton. "'Frukta ej, nådige Herre,' fade Bilköpen
tilHertigen "tomma hotelfer! afila
det!"
/■
"I händelfe atni affloge det," fade Anton,
"få gaf Riddaren mig ockfå et bref til Bilköpen
af Chur." Kifkopsn läfte det och talade
nu med Hertigen fagtare och häftigare än förut.
''Kunde ni ej få veta Riddarens namn,
Pater Anton?" "Hvårföre icke. Jag (kallfråga
honom. v
"Nej, icke fråga: han lär ej {äga er det,
fök til at utforika det."
Anton log. *'Ja, dentom det kunde! — "
Hvad fkall jag fvara honom ? Kanhända, jag
då får veta det." Hertigen tog Patern affides
och hvilkade til honom: "Säg honom, at
Giittingen är fri och at jag litar på hans tyfi>
hetslöfte.''
"Altfå är Giittingen fri?" frågade Patern
hngt. "Ja ," fvarade Hertigen med ovilja:
"Giittingen är fri." "Hörni,ädla fru,er man är
fri." "Dock hoppas jag, at han hädanefter fkall
blifva min vän: hämta hit honom!*' Denna öfvergång
från fmärta til glädje varaltför häftig
för Juttas hjerta. Hon ville fmåle til Patern;
men kunde det knapt. En ftröm af tårar var
den enda förändring man märkte i hennes anfigte.
Nu kom Giittingen. Liflös låg honi
hans famn; hon kunde ej uthärda detta ha-
Äiga ombyte af forg och förkjusning. Giit-
F 2 tm