"H - - Vaasa

VON WeRDE N B£R G. 143
kpligen lugnare > äfven då han tänkte på Malies
röfvare.
Med den pinfammafté otolighet hade
han redan flera veckor förgäfves väntat på
Maries och Thiirings återkomft. Nu kunde,
han ej vänta längre. Han gick ned til Sarv
gans och hörde under hela .vägen ej tt ord
om Thliring. Derifrån gick han til Difentis
i tanke at af Pater Anton la veta hvar Marie
vore. Men han var ej iKlottret. Orolig
Catte Rudolf fig hos Giittingen,(omidetiamma
utlät fig, "Din Marie är en garifka ädel;
flicka."
"Har du fett henne? Hvar är hon? Få
Jivad fatt har hon blifvit räddad? Hvar är
Thurjng?" Guttingen berättade honom nu, at
den gode Patejn af en händelie kommit til
Sargans famma dag,, fom Marie. Grefven
llumrade på en foffa. "Väck honom icke,
Herr Pater," fade en betjent: ''Vi hafve i
natt gjort en lycklig fångft." "Här är likväl
fred rundt omkring er, och J gören fångar?"
frågade Munken leende. __ "Sådan fångft låter
ock göra (igi fredstider: en fkön flicka
ifrån Appenzellsbergen." Munken förikräcktes.
Han frågade flottsfogden, en ädel Gubbe,närmare
efter omftändigheterna,och fick
af honom alla de uplysningar, han kunde
gifva. Nu gick hanåt den fidan af borgen åt
hvilken Maries fönfter vette: der fatte han
lig med den gamle och fjöng til harpan en
fång, fom han en gång gjort til Marie. Marie
fkyndade til fönftret. Munken igenkände
hen*