"H - - Vaasa

,/
VON W F R D E N B E RG. 7
ken ?" Giittingen: "hvad heter den olycklige?"
"Min far," ropade Rudolf "drag ut
1'
!ropade Glit-
tingen, *'hjc-Ip den olycklige!" Då fade
fadren "öfvergifven aldrig h varannan, mina
barn! J aren (kapade for hvarannan: Rudolf
at befkydda den olycklige, och Giittingen at
tröfta honom.
Med hvarje månad,med hvarje timma
blcfvo Giittingen och Rudolf mera förtrolige
och deras vän/kap mera hjertelig. De voro
beftändigt tiliammans. För at göra Rudolf
til viljes,klättrade Giittingen med honom
ide nögfta klippor ? oc!i Rudolf hjelpte
(iiiitingen at plocka blomfter til en krans åt
den lilla jutta. Än lekte de tornerfpel i dalen
och bröto lanfar med hvarandra,fom var
Rudolfs favorit lek,än vagtade de på Hullarne
Gottingens lilla lam, och futto dä bredvid
hvarannanigröngräfet och omtalte fina
förfäders bedrifter eller lina nöjlammarelekari
Rheinegk. Få detta fatt förfvann den ena
månaden efter den andra — och Rudolf och
Giittingen hade blifvit vänfkapens (innebild.
De älika hvarannan fom Rudolf och Giittingen,
fade man om alla ömma vänner.
O,(alla,ofkyldiga barndom! Den tredje
i defla goifurs förtroliga fälllkap var Jutta.
LedJ af Giittingen, gick hon äfven ned i dalen,
gosfarnes lekftälle. Rudolf och Giittingen
gingo bredvid hvarannan och talade.
jutta vid Göttingens hand gick med nöjd
at (träffa förtryckaren". "Grefve
raine och teg. Stundom vände Giittingen (ig
A 4
til
"