"H - - Vaasa

von Wfrdenberg. 27
fruktan, få nöjde,få olkyldigt förtrolige, at
jnan fknlle tagit dem för fyfkou Tom hjt :
gen älfkade hvarannan, eller for tvänne anglar
i männifkofkapnad (om omtalade lina välgerningar
mot de dödlige.
Men hade Guttingen et par dagar varit
på jagt med Rudolf, eller på Werdenberg,
eller på befök hos någon Adelsmani granfka*
pet,lä märkte man hos Jutta alla Kännet
af en häftig kärlek. Hon hade ingen ro. Hon
gick och. kom och gick. igen, utan at veta
hvad hon ville. På alla frågor,modern gjorde,
fvarade hon förvändt,och dennamåfte valdfårat
rycka henne ur fina drömmar,om hon ville
hafva et rigtigt fvar. Hörde hon en haft
komma eller Guttingen nämnas, då förft vaknade
hon. Då hördeman henne tala, då fåg man
hennes ögon tindra. Kom han då ändteligen,
fåg man kärleken låga^noägges ögon, då flögo
de hvarannanifamn,och ftodo tom tvänne
lefvande bilder» af den varmalre kärlek.
Inom en timma hade kärlekens låga förfvunnit
från deras kinder och en ftilla glädtig ofkuld
intagit dels ftälle. —
Ingenting, utom Rudolf, förmådde draga
Guttingen från Juttas fida. "Jag vet ej, fade
Guttingen tilhonom,om jagalfkar dig mefteller
Jutta; om jag häldre är hos dig, än hos henne:
om jag ändå kundebefkrifva, huru det är
fatt med migdå jag är hos Er. Hvad jag känner,
är fig få likt och dock få olikt. J görenmig bägge
få lycklige^ men hvar < ch en påfit fått.'*Rudolf
(varade leende: "Jag är din vän, och
Jut-
*