"H - - Vaasa

54
R. u d o lp
lama ned åt ryggen, och följde med morgonluftens
flägtning trogetihennes fpår. Et lätt
lifftycke omgaf hennes fmala lit, och en tunn
kjortel kringfväfvade hennes fmå lätta fötter.
Hon gick utföreklippan til källan. Nu
fteg hon ur (kuggan af kojan och lindarne
fram i folfkenet, och en gyldene Höja tycktes
omgifva henne, få glänfte hennes Iköna hår.
Hon gick til källan, öfte med fina imå händer
det rinnande vattnet och badade deri anfigte,
bröftoch armar. Sedan hon lagt fit hår
ilockar och upfäftat dem vid fidorna, fatte hon
iii^ på err ilen vid bäcken och kallade en god,
glad och tankfull blick mot himlen. Hennes
fmåleende röjde hennes tiltagande förkjusning:i
det famma ftod hon up, utfträckte
fina armar mot himlen likfom ville hon
omfamna den fköna, lyfande morgon fom
gick henne til mötes. Der på hoppade hon
ned imellan granarne. Rudolf fåg blott hennes
hvita drägt gå och Komma. Nu fteg hon
fram ur gran-alléen och hela hennes fkönaanfigte,
hela den Iköna fkapna4en af hennesraka,
lediga kropp, mötte nu den hänryckte
ynglingens imygande blickar. Han fteg tilbaka:
han blygdes at betragta den ofkyldiga flickan,
fom trodde honom ännu fofva trygt.
Hon fkyndade åter in i kojan.
Rudolf hade aldrig fett en fkönare flicka.
Ännu ftod han beftändigt vid fenftret och
mättade fin inbildnings ögonaf hennes fkönhet.
Han önlkade, at hon måtte komma tilbaka,
och han kände afven för et ögonblick at det
eJ