"H - - Vaasa

VON WIRDKNBERG. 99
i dau. Han (kall med nöje rmottaga er. Afbida
der bättre tider. Tröfta din mor ochblif
en adel man. Greifkaper kan man förlora,
iom du fer, men känflin af en rättikarfens
vandel är vår, få länge vi geIfve vilje."
"Rudolf, hvart går du?" frågade modern»
"Min mor," ivarade han, 'jag gar bort förat
lära en dåre at lian är en nunnilka och ingen
Gud !" Han tog GofTen på (in arm. "Och barnet?"
frågade Crefvinnan: "har Göttingenau»
förtrott mig." — "Låt mig tehålla det!" —
"Nej, min mor! Olycklige kunna ej upfoftra
barn, och Grefvinnor ej männifkor. Man har
redan iörjt för gofien. Den fgrnojfamma kär-
■:i (kall upfoiha honom, dygden undervifa
honom och en obemärkt lemad göra honom
lycklig- Vi made fkiljas åt! min tid ar
dyrbar!" Han kylste fin mor och lina bröder,
och giCit nu tilbaka öiver bergen (amma
vag han kommit. De andre bkfvoafGref
Nidau vin&aps fullt emottagne.
Rudolf hann bergstragten:ien koja,hvars
invånare voro Guitingens lifegnc, förlkuffade
han fig en hjelm och et fvärd, och tänkte
dervid på de ord han Cagt lil Marie : "utan
hjelm och utan fvärd!" Sorgfeu fortfatte han
fin gång up åt bergen til Maries dal. En rysning
öfvergick honom då han inträdde idenfamma.
Han hade föreftält lig at den tid, da
han der kunde begynna fin lyckliga leinad,
vore (a nära, och nu! Fredriks grymhet,
hans häftiga ed at förödmjuka honom aflägsnade
honom ännu imånga år 5 kan hända lör
G 2 evigt