"H - - Vaasa

von Werdenberg. 163
hugger tlen ned," ropade han med gniftrande
ögon,idet han drog iit fvärä, "fom iörgriper
(ig på denne varnlöfe: han är enröfvare^
en niding- känflan af hans nedrighet vare
hans domare och min nämnare. Låten honom
gå!" Gret"Henrik ville falla för Rudolfs
fötter. Rudolf kallade en flygtig blick pä honom
och fade; "bättra "dig, Henrik." Derpå
drog han tillika med ynglingarne längre ned
åt floden.
Hälften af dem lämnade nu honom for
&t öm natten befatta högderne. Rudolf fof
oroligt; ty ännu framflogo lågornedä och då v
ännu flygtade männifkor undan den härjande
fienden. Om morgonen väcktes han af ynglingames
ftojande fröjderop. Under fång och
larm drogo de med honom ned tilRhenitrömmen»
Idetfamma ftadnade de: "känner Ni Fr
fäderneborg?" frågade en och vifvde honom
Werdenberg långt borta: *'den är Er. Vi hafveinatt
eröfrat den^ låtom ofs draga dit." —
Rörd befteg Rudolf åter fin borg. Nu kunde
han likväl icke annat än glädjas öfver at fålunda
fe (ig hämnad på den flolte Hertig Fredrik,
och öfver at hafva injagat fruktan hos
honom. "Marie är hämnad!" ropade en Appenztllare,
''och Ni ocklä. Låtom ofs na
draga vidare. Blir Ni här;Herr Grefve ?
Här, utan Marie, tänkte han 5 och borgen
förekom honom fom en öken. Han lkickade
några Appenzellare til Nidau eker fin
bror Hugo. Om aftonen framhade han honom
för Appenzellarne,och fade: "detta är
L 2 Gref