"H - - Vaasa

von We rdenberg.
fto oftare framftälde den Juttas bild på fina
taflor. Andra morgonen iägo de redan på
afftånd torneniRheinegk — och nu fortfattes
refan med fördubblad Ikyndfamhet. Giittingens
hjerta klappade: han blef munteroch
pratfam. Beftandigt frågade han, "hvad fkull
Jutta fäga ? Känner jag igen henne? Huruftor
kan hon väl vara?" Med fölens förfta ftråle
infann fig Jntta i tornet, för at fe när de
komma. Ändteligen blef hon dem varfe.
Andtruten flörtade hon trappan utföre in i
föräldrarnes rum och ropade med ftapplande
rört, "nu komma de!" Hon blef utom lig af
glädje,än fprang hon til ienftret, öpnadedet
til hälften, an til dörren, och åter til fenltret.
Ändteligen fkyndade hon ned på borggården,
och de andre efter henne. Grefven, Hugo
och Eberhard gingo Rudolf och Giittingen til
mötes. "Elif här!" ropade Grefvinnan åt jutta,
och fladnade på borggården. Jutta ftod orolig,
tryckte Grefvinnans hand och darrade "
i detfamma flög hon garden utföre, öfver
bryggan, förbi fin far, ned årt vägen fom de
(kulle komma. Giittingen igenkände Jutta på
afftånd, hoppade af häften, ropade "Jutta !"
och — med öpna armar flÖgo de hvarannan
til mötes. "Jutta!" "Giittingen!" De greto
högt och höllo hvarandra hårdt omfamnade.
Rudolf hade ftigit af. Jutta fåghonom knapt.
Grefven kom. Bröderne kamnio. Rudolf
kaftade fig ifin faders famn, Hugo och Eberhard
förftihans, fedaniGiittingens, Gut-
B 4
till-
>■*"
c
23