"H - - Vaasa

t
',
voisi Weröenberg. 177
och Rhatien. Guttingen forblef några da*
gar hos Rudolf: de voro de fkönatte dagar
af hans lefnad: helgades helt och hållet
åt kärleken,och njötos fullkomligen. Marie
fick dagligen nya [könheter, ny älfkvärdhet,
och Rudolf glömdeihennes armar Appenzell
och alt det, fom omgaf honom.
Omfider ankom en utflkickad fiån Abboten,
med begäran at Rudolf ville komma til
honom. "Ädle man," fade Abboten, då Ru»
dolf kom til honom iSankt Gallen; 'Ni
Var min befriare, var det än en gång. Jag
gjorde Appenzellarne orättj men de vedergälla
mig det fjudubbelt. Dagligen lider jag
den meft kränkande hån och befpottelfe af
dem. De åtnöja fig ej med at neka mig alla
mina rättigheter, de upreta äfvenlbergs invå*
Hare emot mig. Se här det bref, de ikrifvit
til mina underfåtare, "Gud nied ofs! käre
vänner: vi hafve gjort jämnlikt, hvad Präiter
och Furftar gjort olikt. Männifeorna äro födåe
til frihet och icke til flafveri. Et fritt folk
måften J vara, och icke flafvar. Är detta
ockiå er tanke, få are vi edra kamrater och
vapenbröder. Vi hafve tugtat Abboten och
J hafven armar lika få väl fom vi
De frie Appenzellarne."
Rudolf lofvade Abboten at använda hela
fit anleende för at återftälla lugnetibergstragten.
Han begaf fig til Appenzdlarnes
famlingsplats och häpnade öfver det fpråk
ynglingarne förde. Då han omtalt Abbotens
rättigheter i anfeende til Iberg, vifade en
/ DeL M Ap-