"H - - Vaasa

VON**W K R DE N BE R G. 12 121
jia broder-halva nu ej fa flor jordfläck ofrig,
iom kan rymma v;-rt floft. Ingen ting åge vi
qvar utom v2r åra och vårt goda namn. Hvarföre
förföljer Ni olyckliga? -Hvårföre fkymfar
Ni inkl fars döda ben? Hvarfore fager Ni at
mina Broder aro 6'ågtä"? Var månfkiig; drif ej
olycklige til förtviiian, lät det vara er nog at
de aro olycklige? — Vet Ni med vifshet, at
min far tj var född af agta foråldrar? Et
tvifvel,vore det ock blott et tvifvel,fkulié vaiå
en grymhet, få fnart det qvalde olyckliga."
Fredrik ladei allas anfigten mifsnöje öfver
detta tvifvel, och ömkan med Rudolf och hans
broder. Orolig fade han: "Jag' förklarar hår
ofFenteli^en infor mina Riddare at jag ej fåtfer,
— aldrig fkall fatta Er fars adla borditvifvel.
Gif Er tilfreds, Gref Werdenberg."
''jag tackar er for denna förklaring. Ädle
Riddare J hafvea hört den. Minnens den nåc
fa behof göres för mina bröders fkuld." —
"Och afven för Er flktild," ropade flere röfler.
'"Alan har gjort er oratt, Grefve." w Hvad
mig betråfßir, v hdo Rudolf med et lugnt adelmod
— "fa glömmen mig. Jag fordrade e]
Hertigens iörklaring för min fkuld. Jag fkall,
åfven den förutan, finna en graf förmina ben."
Fredrik kunde ej faOa fit öga pä Rudolf:
han kallade blott flulna blickar pä honom. Han
blygues för hans flora fjai, och fruktade -at finnaihans
förnöjfamhet med fig fjelf en afkvigg
foinhotade honom. Han hade ånnti aldrig kunnat
glömmaRudolf. Han erfor, athans moder
och bröder uppehollo fig hos Gtef Nidau. En-
Hj daft