"H - - Vaasa

i
von Werdlnberö. 69
"Min fon, en känflai dit hjerta har blott
blifvit mildare, men icke din Cara&er; den
ar ännu denlamma. Dock, til faken! Jag har
fagt dig Öfterrikes magt: lig nu din. Giittingen!icke
en enda mer! Rudolf, hven» kan
gjöra(ig hopp om fegren, Du eller Örterri-
Helvetien och öfreRhätienIkulle med häpnad
betragta den Yngling, fom enfarn bod
hundrades förenade här fpetfen; fom fann
alt hos (ig fjelf allena; l'om med lugn fåg (it
folks bloJ rinna, det blod, lom han kunnat
ipara, om han litet fogat lig den mägttgare-
Tom var flor nog för at lämna (in L>,umle,
ädle" far och tvänne bröderafmycket hopp
utan hjelp ochifattigdom 3 fom til och mod
bekymrad fåg (in fyfters Make,fin ungdoms vän,
fit lifs räddare,af ädelmod invekla figiftriden,
falia tillika och lämna efter (ig en värnlös
och fvag Enka, för at, tillika med den
pant hon bar under fit hjerta, blifva etrof för
det höglta elände: — och ak detta derföreat
3ufl: denne Yngling var for ftor til at förödmjuka
fig. Rudolf! en jordbäfning kallar man
ock(ä en ftor händelfeinaturen!"
Rudolt,fom vid flutet af detta tal lagt
handen för pannan, kafbde nu på Patern en
bedröfvad blick. "Nej, vid Gud! Täter, från
denna fida har jag ännu aldrig betragtat det.
Jag ville nu falla til Öitei rikes fötter och
fugta ftoftet af dels thron med mina tårar.'*
"Ser du nu ändteligen huru fruktansvärd
ärclyftnaden är? At denupoffrar minnilkor,
E 3
Brö-