"H - - Vaasa

152
R U D"O- L F
af vördnad fom nu, då han blott fordrade
Kärlek, då han lcfde lika med dem. 'O,
Gud!" lade han ofta, ''defie äro de männiikor,
om hvilka det heter: man måfte ej nalkas
dem för at ej förlora fin agtning!" Rudolf
kringvandrade hela bergstragten för at
lära känna den. Pä de trånga vägar, fom
gingo til denlamma, lät han upkafta fkaniar,
och på högderne upftaplade han en myckenhet
fl* nar och tradltammar, för at fedan väitra
dem ned på fienden.
Midt under deffa krigsruftningar, kände
han hämndlyftnaden iflt bröft blifva mildare.
Den rena, hjerteliga kärlek,hvarmed alla herdarne
älfkade honom3 derj tackfamhet emot
lionom, tom lyfte i deras ögon, genljöd
ideras ord, och yttrades genom deras handtryckningar
j hans genkärlek til detta goda
folk och känilan af at vara defTa männifkors
välgörare; alt detta gjorde hans hjerta blidare,
och ingjötihans fjäl en mildhet, (om
äfven firäckte fig til Fredrik och Werdenberg.
När han flod ibland ynglingarne och det föll
honom in at någon af dem kunde ftupa, blef
han bedröfvad} han lyftade finaögon mot himlen,
och önfkade at kunna fkänka fred åt hela
jorden: "Fredrik!" ropade han ofta, "huru
lyckligkunde du ej vara om du få ville arbeta
för at vinna dina underfåtares kärlek, fom du
arbetar för din egen ära!** Anton, fom befökte
honom, badade iglädjetårar vid hans bröft.
"Mit hjerta (ade mig det, Rudolf! du behöfde
blott en gång fmaka kärleken 3 blott en gång
kän-