"H - - Vaasa

156
R U D O L T?
Redan innan Appenzellarne* upbjölo för
at draga hem, kom et bud från ftaden Galleri
och ökte deras triumf. BorgarneiSanå.Gallen
hade ocklå famma morgon llagit Hertig
Fredrik och förföljt honom ända til Arbon.
Glad gick nu hvar och en til fin koja, och,
den lycklige Rudolf, lcdfagad af Thuring; och
Marie, til fin dal. — ■
Här fattade Rudolf lifligt
Maries hand och låg på henne med en
blick, ihvilicen den renafte kärlek blandade
fig med fegerns glädje, "O,Marie y Marie !'*
ropade han: "Himlen fke tack at jag återfunnit
dig! Här, än en gång inför dig, lofvar
jag at ej mera hyfa den mindda ärelyftnad eller
hämnd. Vifsten J huru jag nu tänker,
huru jag nu känner, få fkullen Jej mera lämna
mig. Min dåragtiga ärelyftnad har förjagat
Er från denna dal,från detta fridens och
lugnets hemvift: en välgörande ande ikall åter
inviga den dertil. Jag hatar icke mera
Fredrik och Werdenberg} men jag hatar de»
ras våldfamheter, fom Höra folkens lugn.
Nu är vifterligen mit fvärd heligt, mina krig
rättvifa. Ibland männifkor har jag lärt at vara
mä-nnifka;men vid Gud!mit fvärd fkall
befkydda deffa männilkor och deras fredliga
lugn emot mägtiga tyranner. Barn ikola förfvara
våra klippor.''
"Rudolf, jag ber dig," fade Marie ömt,
"{kank bergstragten fred 3 fpara männiiko*
felod!"
"Min ömma, goda, tnänniikoälfkande
Marie,hvarje droppe {kall blifva dyrbar för
Hiigj