"H - - Vaasa

vom Werdenberg. 67
"Lycklig, Rudolf? Dina gods dig fråntag»
dp, din gamla far,dina bröder, ötvergifne,
fattige, husville !"
"Så länge Giittingen ännu har en koja,
ftola min far och mina brödericke blifva husvil)^"
"Och Rudolf ej heller,nej, fanneiligen
icke."
"Jag fkall då kanfke få mycket förrblifva
lycklig," fade Rudolf, leende: "Öiierrike
tvingar mig då at tidigare inlöpai hamnen,
än jag kanfke velat."
"I hvilken hamn ?" frågade Giittingen.
Rudolf lade fin hand på hans mund.
Jutta efterfpanade Rudolfs vägar. Men
han red från Guitingen och hem, och hemifrån
til Giittingen, utan at uppehålla fig nå»
gonftäds. Han hade b-;(lutat at ej (e Marie,
iörr än hans öde var afgjort, och hanhöllord,
nycken ftrid det än koftåde honom. Kans
upförande förblef fig likt. Han var öm,godfint
och foglig: fökte ofta enfligheten, för at
tänka på Marie. Hans lugna glädje muntrade
fä hans far, atGubben fattade det bätta hopp.
Oenigheten med Öfterrike blef beftändigt
ftörre, fiendfkapen beftändigt mera tydlig.
Fredrik ruftade lig } äfvenfå Rudolf. En dag
kom Pater Anton til Rheinegk. Rudolf fkyndade
i hans famn. "Jäg har på långtid icke
fett er, min andre far!"
"Ockfå har du pålång tid icke behöftmig:
nu gör du det, och jag är hos dig! Du ruftar
dig mot Öfterrike ? Har du lökt fred?"
"Jag fökafred med Öfterrike 5 jag bedja?"
E 3 "Är
0
,/
/