"H - - Vaasa

von Werdexberg. 79
1 (ölens upgang fteg honur kojan. Med
tårar i ögonen böd hon Lai.difoKet en god
morgon __ och DU trängde !;g alla fram til
benne. En frågade henne efter orfaken til
hennes (big j en annan kyfste hennes kläder;
alla fvuro at tölja hennei döden. Då lyfte
en glad Itra1e af hopp i hennes öga. Hon
fträckte armarne mot Himlen och ropade;
"Männifkor bcikydda ofkuklen: Gud! och du
fkulle ej vilja bi-lkydda den?" Hon lämnade en
afYnglingarne (a barn och gick nu, omgifven af
denna tjcnitvilliga, muntrande och trollande
hop, ned til floden. En båt fördedem ölver,
Och de toj;o alla vägen åt Feldkirch. Jämte
et nytt hopp,kände hon äfven farhogans
och forgens mattande kraft. Vanmägtig latte
hon lig ned på marken. Ihaft var en bår
färdig, folket lade lina kläder derpå til et fäte
förJutta, och buro henne anda til Feldkirch,
der Bredrik uppehöll (ig med (ina förtrognafte
Adelsmän.
Vid flottsvagtens tekn fprungo alla til
fenftret. Ingen kunde giila hvem det fruntimret
var, fom fatt på båren med et barn
pa annjn. Vid foten af Slottstrappan (leg
Jutta
af, och gick up, ledd af tvänne ynglin-
gar. Darrande fteg hon in ifålen, der Fredrik
var. ''Giittinfijens huftru,Jutta vonWerdenb^rg,"
ropade en Riddare iornkände henne.
"Ja, jag är Giittingens maka," begynte
Jutta mildt och i en bäfvande ton. "Jag föker
HertigFredrik. En del af Landtfolket trängde