Från konst till vetenskap

lan" ar en obarmhärtig men tfaffande beskrivning av ett av
inslagen i det platonskt-aristoteliska vetenskapsideal som hade
styrt den historiska forskningen anda frain till upplysniiigsti-
den.
Enligt "den historiska skolan", däremot, är historian "inte
bara en exempelsanding utan den enda väg som leder till sann
kunskap om vår egen belägenhet", Nar det galler fattssyste-
met, till exempel, antar den historiska skolan att "det rättsliga
stoffet har givits genom hela nationens samlade historia, dock
inte godtyckligt så att det lika gärna kunde förhålla sig på det
ena sättet som det andra utan som en produkt av nationens
innersta vasen och dess historia"."
Har har vi i ett nötskal hela programmet for 1800-talets na-
tionalistiska humanistiska forskniiig. Den övergripande upp-
giften var att studera manniskoandans utveckling. I systematisk
form utvecklades detta i Hegels filosofi, som kan läsas som
ett försök att åstadkomma en syntes av de aktuella ström-
ningarna i begynnelsen av 1800-talet. Inom denna ram blev
uppgiften att studera exempelvis litteraturens, konstens, tea-
terns,juridikens och politikens historia tolkad som uttryck for
tidsandan och nationalandans utveckling. Och inom ramen
for dylika nationellt inriktade projekt kunde man så kon-
centrera sig på särskilda epoker, riktningar, enstaka individer
och enskilda verk.
Nya mönster i denna anda etablerades på 1810-talet på den
allmänna historians och språkvetenskapens områden. Histo-
rikerna och filologerna Barthold Georg Niebuhr och August
Boeckh raknas som grundläggarna av den historiska kallkriti-
ken med sina arbeten om Roms och Atens historia (Niebuhr,
Röunische Geschichte, vol. 1-3, 181 1-1832; Boeckh, Die Staats-
haushaltun~der Athener, 3 band, 1817). Källkritiska överva-
ganden saknas forvisso inte hos de bästa av de ledande foretra-
darna for vår västerländska historieskrivningstradition (t.ex.
Thukydides och Beda;jfr kap. 2 ovanför). Men med Niebuhr