Från konst till vetenskap

En aspekt på vetenskapligt arbete, som brukar behandlas som
ett internt problem inom de olika ämnena, dyker ibland ock-
så upp i den offentliga diskussionen. Jag tänker på de veten-
skapliga utsagornas prövbarhet. I det föregående kapitlet kas-
tade vi ett öga på ett exempel som illustrerar just detta - en
strukturalistisk analys av Baudelaires sonett "Katterna" och en
kritik av den föreslagna analysen som innebär en anklagelse
om bristande prövbarhet. Ibland avfardas hela forskningsom-
råden med samma slags argument. Det gäller t.ex. parapsy-
kologi, psykoanalys och marxistisk forskning.'.' I den utsträck-
ning som psykoanalytiska och marxistiska metoder har använts
på det humanistiska området, vilket har varit ganska populärt
under efterkrigstiden, så drabbas också de humanistiska äm-
nena av kritiken. Och just denna typ av kritik riktas ibland
mot humanioraområdet i sin helhet. Utgångspunkten ar då
ofta kriterier för vetenskaplighet som härstammar från det
naturvetenskapliga området och som antas galla också för de
humanistiska ämnena."
Förutom de krissymptom som bottnar i ekonomiska och
paradigmaticka förhållanden kan vi till slut notera att vissa
problem uppstår genom konkurrensen med andra forsknings-
områden. I de humanistiska disciplinerna står människor och
deras verksamheter i centrum, men humaniora-ämnena är
långtifrån de enda vetenskaperna som behandlar människan.
Både psykologin och samhallsvetenskaperna har ibland ansett
sig representera en mera vetenskaplig ansats än de traditionella
humanistiska ämnena. Och förekomsten av en mängd speci-
aliserade discipliner som alla har att göra med människans natur
har snarare ökat oklarheten an bidragit till att klargöra situa-
tionen. Just den poängen gjordes av den tyske filosofen Max
Scheler på 1920-talet och upprepades av Ernst Cassirer, den
store kulturfilosofen, i boken An Essay on Man (En avhand-
ling om människan) som utkom 1944. Det första kapitlet i den
boken heter "The Crisis in Man's Knowledge of Himself"