Från konst till vetenskap

Sammanfattning
Under 1800-talets lopp fick naturvetenskaperna en allt större
prestige, och det blev vanligt att forskarna på det humanve-
tenskapliga området framställde sin egen forskning som lika
"vetenskaplig" som naturvetenskaperna. I den långa debatt om
humanvetenskap och naturvetenskap som började mot slutet
av 1800-talet myntades många av de vetenskapsteoretiska ut-
tryck som fortfarande används: uttryck som "andavetenskaper",
"humanvetenskaper" och "kulturvetenskaper" till
skillnad från "naturvetenskaperna"; "historism" och "po-
sitivism"; distinktionen mellan "nomotetiska" och "idiogra-
fiska" vetenskaper; och så vidare.
Humanvetenskaperna uppfattas efterhand av många som
förstående verksamheter till skillnad från de kausalförklaran-
de naturvetenskaperna. Med tiden vaxer det fram en förstå-
else av vad det ar som skiljer humanvetenskapernas undersök-
ningsområde från naturvetenskapernas territorium: i human-
vetenskaperna handlar det om mänskliga handlingar och in-
stitutioner som ar meningsbarande. Det rör sig om målrikta-
de handlingar, meningsbarande verk, skeenden som delvis styrs
av betraktelser angående mål och medel och varden som aktö-
rerna vill förverkliga eller undgå.
I en kausalforklaring förklaras enstaka händelser eller for-
lopp med hänvisning till allmänna lagar. I den mer an sekel-
långa diskussionen om förklaring och förståelse i humanvetenskaperna
finner man an försvar av enhetsvetenskapstesen
("Alla vetenskaper använder sig av samma grundläggande for-
klaringsschema"), än kritik av denna tes. Kritikerna har ibland
gått in for ett dualistiskt motförslag ("Det finns två grundlaggande
typer av vetenskaper, nämligen forklarande och förstå-
ende vetenskaper"). Både enhetsvetenskapstesen och den
dualistiska ståndpunkten innebär kraftiga överforenklingar.
Vi leds därmed i riktning mot en vetenskapsfilosofisk plu-