Från konst till vetenskap

dorov ger inte sällan sitt forskningsprogram "en hårt scientistisk
f~rrnulering".~~ Men det mesta av kritiken riktades, hos
Aspelin som hos alla andra, utan tvivel mot positivismen och
scientismen i de etablerade vetenskapstraditionerna i västvärlden.
Att ganska mycket positivism och scientism också smög
sig ombord på skutan hade man egentligen inte tid att lägga
msrke till i stridens hetta.
Sammanfattning
Den historistiska positivismen var huvudfaran i humaniora i
omkring hundra år, från 1860-talet till tiden efter det andra
världskriget. Ledande positivister i början på 1900-talet be-
tonade att humanvetenskaperna har både analyserande och
syntetiserande uppgifter. Men i praktiken låg tyngdpunkten
på materialinsamling och publikationsarbete och inte minst
på den noggranna kallkritiska bearbetningen av de föreliggande
datamängderna.
Den dominerande traditionen i historievetenskapen styrdes
av Ranke-mönstret. I detta paradigm ingår b1.a. följande an-
taganden:
(1) Amnesområde: Forskningen koncentrerade sig på den po-
litiska sfaren i snäv betydelse. Det var den nationella och
internationella politiken som stod i fokus.
(2)Historiesyn: Historien uppfattades som en kedja av händelser
och handlingar.
(3) Perspektiv: Makthavarnas perspektiv var det styrande per-
spektivet i historieskrivningen.
(4) Data: Man arbetade helst med arkivmaterial och andra
tillg'angliga dokument.