Från konst till vetenskap

emålen, planeterna och solen och fixstjärnorna. Descartes,
till exempel, säg inte pä historiska kunskaper som kunskap i
egentlig mening. Men i ett arbete från 1725 kritiserades den
traditionella uppfattningen, inklusive Descartes." Författaren
till detta verk, Giambattista Vico, var professor i retorik vid
universitetet i Neapel och alltsä verksani på de fria konsternas
område. Vico forkastade uttryckligen det deduktiva veten-
skapsidealet med dess krav att vetenskapliga utsagor skall vara
nödvändigt sanna eller evidenta.
Descartes hade föreslagit att man bara skall acceptera utsa-
gor som framstår som självklara eller lika sjalvfallna som de mest
evidenta sanningar som man kan kommma fram till med hjälp
av systematiskt tvivlande. (Descartes egna exempel på den sist-
näninda typen av utsagor inkluderade ''Jag tänker, alltså finns
jag" och "Gud existerar".) Mot detta ställdeVico ett nytt for-
slag: niänniskan kan bara ha säker kunskap om det som hon
själv har skapat. Naturen betraktade han som Guds verk. His-
torien, däremot, betraktade Vico soni människans eget verk.
Därmed ryckte den historiska kunskapen och kunskap om
mänskliga handlingar och handlingsresultat över huvud taget
upp pä forsta plats i kunskapshierarkin.
Vico drog av detta också slutsatsen att människans natur är
föränderlig. Människan är historiens verk.Alla mänskliga sani-
hallen och institutioner, inklusive rätten och nioralen, är his-
toriskt for'anderliga, och det ar historikerns uppgift att följa
dessa utvecklingsskeenden. När Vico själv skrev om Roms
historia, så var det institutionernas framväxt soni intresserade
hononi, till skillnad frän traditionella framställningar av det slag
som kan illustreras av Livius romerska historia, där insti-
tutionerna förutsattes ha existerat i evardeliga tider och upp-
giften for historikern egentligen var av moraliskt slag: att in-
skarpa de klassiska förebilderna och föreställningen om Roms
storhet.
Vico verkade i kungariket Neapel. Kanske var detta något