Från konst till vetenskap

då: Kan alla de enskilda fall, som tillsammans utgör det
humanistiska undersökningsområdet, behandlas tillfredsstallan-
de med hjälp av metoder av det slag som man finner inom
mekaniken och en del andra naturvetenskapliga områden? Ar
det grundläggande målet för alla vetenskaper att komma fram
till förklaringar som inkorporerar universella lagar?"
Det traditionella svaret på sådana frågor från dem som me-
nar att enhetsvetenskapstesen i den antydda formen inte hål-
ler har varit följande. Några vetenskaper,namligen naturveten-
skaperna, ar lagsökande och kausalförklarande. Andra veten-
skaper, humanvetenskaperna, ar förstående. I humaniora och
andra manniskovetenskaper (t.ex. juridik och teologi) hand-
lar det om meningsbarande objekt - texter, handlingar,
samhallsinstitutioner och så vidare - som inte kan behandlas
på samma vis som mekanikens objekt. Meningsbarande ob-
jekt kiaver nämligen tolkning. (Detta traditionella svar på
enhetsvetenskapsideologin vaxer fram långsamt och förelig-
ger fardigutvecklat forst i vårt eget århundrade, som vi skall
se i det följande.)
Brottet med det klassiska vetenskapsidealet måste därför ske
på andra satt på det humanistiska området an på det natur-
vetenskapliga området. Uppgörelsen med det platonskt-aris-
toteliska vetenskapsidealet på humaniora-området galler först
och framst ett par inslag i de traditionella paradigmen som
saknar relevans för sådana naturvetenskaper som mekanik och
optik och liknande: den statiska historiesynen och den statis-
ka människosynen, som tillhör de centrala inslagen i de tradi-
tionella mönstrens vasenstankande.
En ny historieuppfattning
Med den ökande tilliten till det mänskliga förnuftets möjlig-
heter att på egen hand nå fram till sanningen, utan att stödja