Från konst till vetenskap

heter. Låt oss se på ett citat till från den ledande positivisten
mot slutet av 1800-talet. Wilhelm Scherer:
Kausalitet är, som det med rätta har sagts, den historiska
grundkategorin. En aldrig så trogen och samvetsgrann ut-
forskning av fakta, en aldrig så belysande och sinnrik indel-
ning och gruppering av materialet, kan aldrig frånta histo-
rikerna plikten att utforska orsakerna till det som sker.''
I den jämförande litteraturforskningen delade man gärna upp
utvecklingsprocesserna i tre faser: en förklassisk, en högklassisk
och en senklassisk period. Detta skulle man kanske kunna
uppfatta som ett försök att formulera en allmän lag för litteraturens
utveckling. Modellen är hämtad från det biologiska
området: litteraturen är (föreställde man sig) som växter som
växer upp, blomstrar och vissnar bort. Med det positivistiska
objektivitetskravet i bakgrunden uppfattade positivisterna inte
det som en värdering när de talade om litterära blomstringsperioder.
De uppfattade sitt eget arbete som lika neutralt och
värderingsfritt som botanikens analyser av växternas utveckling.
Men i praktiken låg tyngdpunkten inte på försök att finna
fram till allmänna lagar. Litteraturhistorian blev inte en nomotetisk
vetenskap. Däremot blev den en genetisk disciplin.
Man såg det som en central uppgift att visa att bestämda arbeten
av bestämda författare hade kommit till under påverkan
av andra arbeten av andra författare. Påverkningsforkla- -
ringar (inflytandeförklaringar) blev därmed ett dominerande
inslag i den litteraturhistoriska verksamheten.
Kritiken av positivismen är ungefar lika gammal som positivismen
själv. HyppolyteTaine, grundläggaren av den positivistiska
traditionen i litteraturvetenskapen, klagade över de
idéfattiga engelska positivisterna. Det var som att läsa "rapporter
från en fabriksägarkonferens; alla dessa lärda män fick
detaljerna bekräftade oih bytte recept med varandra".I6 Myck-