Från konst till vetenskap

mätbara storheter som ar förknippade med varandra på sätt som
uttömmande kan beskrivas med hjälp av matematiska form-
ler (naturlagarna). Det andra villkoret i det platonskt-aristote-
liska vetenskapsidealet förkastas och ersätts med något nytt: i
stallet for kravet att vetenskapliga utsagor skall vara aprioriska
kommer nu ett krav om att de skall vara empiriskt prövbara.
Det som kännetecknar vetenskapliga utsagor ar då inte längre
deras visshet utan tvärtemot deras osäkerhet: de är gissningar
som stöds mer eller mindre väl av experiment och observa-
tioner.
Det tredje villkoret i det platonskt-aristoteliska vetenskaps-
idealet, att en vetenskap bör ha en axiomatisk struktur, slopas
inte, men i och med övergången från ett deduktivt till ett hy-
potetiskt-deduktivt vetenskapsideal framstår det inte längre
som någon huvudsak.
De två viktigaste kraven på vetenskaperna blir nu kvanti-
fierbarhet och prövbarhet. För dem som ansåg eller fortfarande
anser att det allt avgörande brottet med det klassiska veten-
skapssystemet hade inträffat i och med den nya mekanikens
framväxt framstår det som en angelägen uppgift att moderni-
sera de traditionella humanistiska ämnena i samma riktning.
Därmed ar grunden lagd for enhetsvetenskapstesen i dess mo-
derna variant. Den nya mekaniken framstår i detta perspektiv
som en mönstervetenskap, som andra vetenskaper bör forsö-
ka att följa.
Newtons Principia blir arkeparadigrnet på ett vetenskapligt
arbete for generationer av filosofer och vetenskapsutövare. Så
såg det ut for Kant i slutet av 1700-talet, så såg det ut for de
ledande empiristerna, t.ex. John Stuart Mill i mitten av 1800-
talet och de logiska empiristerna på 1900-talet.
Från 1600-talet fram till våra dagar finner man många for-
sök att skapa moderna humanvetenskapliga discipliner som
uppfyller de villkor som mekaniken tillfredsställer så val: forst
och främst kvantifierbarhet (som bygger på antagandet att