Från konst till vetenskap

et av den senare kritiken har gått åt samma håll. Den danske
litteraturforskaren Johan Fjord Jensen pekar i en kritisk över-
sikt på tendensen att förirra sig i isolerade fakta. Forskningen
blir atomistisk. Man förlorar sinnet för de stora översikterna.
Han använder ord som "petitessjakt", "perspektivlös upphop-
ning av material", "ansamling av bibliografiska, biografiska och
komparativa detaljer".17
Man trodde att man skulle uppnå vetenskaplig giltighet
genom att som historieforskningen underkasta sig en str'ang
källkritisk disciplin men hamnade i stället i mekanisk mate-
rialsamling. I stället för soliditet fick man detaljprecision,
som är pedanteriets lillebror.''
Till den historisk-biografiska metodens faror hör också att
forskaren i sin jakt på detaljer om författarnas privatliv lätt kan
överskrida gränserna för det etiskt acceptabla. Nyfikenheten
förvandlas till "kliniskt sn~kande".'~ Också den komparativa
metoden har sina fallgruvor. Komparatismen har ofta utvecklat
sig till "perspektivlös parallellitetsjakt", skriver Jensen, och
slumpmässiga likheter övertolkas ibland som påverkningar från
verk till verk.'"
Kritiken mot faktapositivismen i litteraturvetenskapen växte
efterhand. På den första internationella litteraturhistoriekonferensen,
som ägde rum 1931, stod "den litteraturhistoriska
metodens kris" på programmet. Men då hade for'andringens
vind redan börjat blåsa, som vi strax skall se.
Några av huvudpunkterna i kritiken mot det förhärskande
historistiskt-positivistiska paradigniet i litteraturvetenskapen
under de första decennierna på 1900-talet kan samnianfattas
sålunda:
(1) Mot den atomistiska uppsplittringen av det litterära om-
rådet i isolerade fakta ställde man krav på översikt och sam-