här - Fria Ligan

113
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
EPISOD XXIII: DÖDLIGT SEKELSKIFTE (HMÄ-GIL)
Hjältarnas hopp att finna sanning och upprättelse i Hindenburg sprängs i bitar
och i stället möter de nya gåtor och gamla fiender.
Flårian läppjade på det dyrbara glaset, fyllt av finaste Kruutkonjack från
Pirit. Hans fars favorit. Den nötta länstolen han satt i, vänd mot eldstaden
här i godset Klanghems mörka salong, var också faderns. Liksom pipan i
dyraste dysterträ som pyrde i Flårians hand. Han stirrade in i elden. Lågorna
dansade retfullt runt veden, likt svaren på alla gäckande gåtor.
Flårian suckade tungt.
”Jag är ledsen att jag inte har några svar att ge dig, unge herr Flårian.
Kanske en kopp varm mjölk, så sover du bättre?”
Den glosögde butlern Nixon fick bara en huvudskakning till svar. Flårian
var förlorad i tankar. Nixon hade sagt att hans far Lothar hade lämnat
hemmet i oktober för att resa på ett uppdrag av största vikt. Sedan dess var
han spårlöst försvunnen. Och modern Vajlet, utom sig av oro, hade åkt till
sin syster i Skarpnäck.
Typiskt, tänkte Flårian bittert. Under hela uppväxten hade fadern stängt
honom ute. Aldrig lekt med honom. Aldrig tagit honom med på sina resor.
Aldrig berättat om sina äventyr. Aldrig visat närhet och förtroende. Aldrig
någonsin. Allt var så förmökat hemligt hela tiden.
Precis som nu.
Vad hade Lothar gjort i Elysium IV, över en månad innan Flårian och
hans vänner hittade dit? Vem var den uniformerade mannen han talat med
på Athenas film? Kejsar Thorulf själv? Men var fanns de nu? Och varför
hade Athena kallat Flårian ”herr Skarprättare”? Fanns det ett samband?
”Jo, herr Flårian, det var en sak...”
Nixon tvekade.
Flårian tittade upp, avbruten.