här - Fria Ligan

75
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
mot dem, ett hungrigt storskövlarsvin stort som en fornkärra och
med vittring på kvällsmål. De hade mött Grisepiggen.
Besten var nedgjord. Flårian, som saknat sin trogna värja i striden, hade
gett svinet nådastöten med en vässad trästör. Men det var Kleos psioniska
eld och Enars otaliga hugg som hade tömt Grisepiggens krafter. Björnen
var kritiskt skadad i både bål och arm, värre sårad än någonsin tidigare
under sällskapets äventyr. Tack vare sitt mirakulösa läkekött var han snart
på benen igen, men Enars stolthet var en aning tilltufsad.
Flårian gick in i salen där Kvant hängde. Hur skulle de få ned roboten
från fornpelaren? Enar tänjde sina muskler till det yttersta för att rubba
automaten. Den rörde sig inte en millimeter. Kleo och Dexter rotade runt i
den söndervittrade ruinen efter något sätt att stänga av den surrande metalltingest
som höll roboten fången. Förgäves. Kvant satt som i ett skruvstäd.
Då insåg Flårian att ingen ställt frågan de kommit hit för.
”Kvant, var ligger Elysium IV?”
”Position: 62,91 grader nordlig latitud, 12,43 grader östlig longitud.”
Sällskapet häpnade över det raka svaret. Dexter insåg att det rörde sig
om forntida koordinater. Hittade de bara en forntida karta att rita in dem
på skulle vägen till enklaven ligga öppen.
Kvant återgick till att upprepa sin monotona slinga.
”Uppdrag misslyckat. Elysium 4 har ej nåtts. Enhet permanent oförmögen
att ändra position. Terminering begärs. Uppdrag misslyckat…”
Att förstöra roboten skulle förstås förhindra att någon annan fick tag på
koordinaterna. Men Dexter – djupt fascinerad av forntida ting och tekniska
manicker – protesterade högljutt. Till sist beslöt Flårian, Kleo och Enar att
de inte hade något val. Snart skulle porten öppnas. Motvilligt plockade de
upp de största stenar de kunde hitta och började slå den stackars Kvant
sönder och samman. Dexter – eller var det Finn? – vägrade delta.
När den sista transistorn var krossad och Kvant permanent förvandlad
till skrot gnisslade porten snart upp, och bländande dagsljus flödade in i
ruinen. I öppningen stod Gregor Ulkenklöv, vildsvinens reslige hövding.
”Ni … lever?” grymtade han besviket.