här - Fria Ligan

184
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
len Agerton. Al-Ralph Cappuccino, gangsterbossen på besök från
Pirit, föll för Kleos vassa yxa. Linus Drake flydde i skydd av krutröken,
via en trappa upp på Gryningspalatsets tak.
När Kloo och bröderna Schiöld stupat sträckte resten av kuppmakarna
händerna i luften.
Dexter hade tagit en kula i buken men rusade utan omplåstring
efter Drake, hans hatiske far. Kleo och Flårian följde efter. Uppe på
takterrassen såg de hur det enorma luftskeppet Aurora svepte över
palatset. Drake klängde på en repstege och försvann in i gondolen.
Hjältarna tvekade inte. De fick fatt i hängande tampar och klättrade
efter den flyende BPM-ledaren.
Som en gigantisk brinnande fackla störtade luftskeppet Aurora ner i Palatsparken.
Bataljen som rasat så intensivt runt Gryningspalatsets nedblodade
murar kom av sig. Alla bara gapade, soldater och rebeller, i förvåning
och chock över det dånande eldhavet. Förvirring spred sig på båda sidor.
Vad har hänt? Vem lever? Vem är död? Vem ger order? Är kriget över?
Tvekande sänkte båda sidor sina vapen. Såg sig omkring. Såg förödelsen.
Vid palatsporten låg de döda i drivor, de flesta klent utrustade kämpar som
offrat sig för sina medmutanters rätt till en gnutta trygghet och välmåga.
Nu döda, vid sidan av de som tidigare mist livet i kampen mot BPM. Flode
Knold. Blå Dunster. Nils. Traffaut.
Ett telepatiskt rop skar i Kleos hjärna. Hans huvud dunkade av smärta.
Mödosamt, blåslagen kroppsdel efter blåslagen kroppsdel, reste han sig ur
snöhögen som han lyckosamt hade landat i. Ett stycke bort såg han sina
vänner i snön, de tycktes också ha överlevt fallet.
Återigen kallade hans syster på honom.
"Kleo! Skynda dig hit! Beate, vår sierska, är död!"
Omtumlad, stapplande över det brinnande slagfältet, över skjutna och
brända lik, gick psionikern mot systern Adelia. Hon var inte långt borta.
Nära porten till Gryningspalatset satt hon hukad över Beate Heds livlösa
gestalt. Den späda gamla kroppen var genomborrad av kulor, snön omkring
henne röd av blod.
Intill dem stod Traum. Hans ansikte var grått och uttryckslöst, fläckat
av stridens sot och blod. Ett vinande ljud, som överröstade jämret från alla