här - Fria Ligan

87
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
Episod XVIII: aVGRUNDENs Väktare (NKT-JH/DFP)
Efter ett samtal om skaldekonst, en efterlängtad duell och en stor explosion flyr
sällskapet från Jernets Hierta och reser ända till avgrundens rand.
Kleo stirrade in i elden. Lät sig hypnotiseras av lågorna som dansade upp
mot rökgången i tältets topp. Sierskan Vaja-Lisa och renstammens ledare
hade lämnat tältet för att överlägga, och nu satt Kleo och hans kompanjoner
här på varsitt djurskinn. Och väntade.
Flårian var otålig, tittade hela tiden mot öppningen, rastlöst. Inte Kleo.
Han kunde vänta. Var bra på det. Hade väntat så länge nu, hela livet kändes
det som. Adelia. Du kan inte ha menat vad du sade. Det är Järnringens
fel. De har lurat dig. Tvingat dig. Det måste vara så. Jag ska rädda dig.
Tygstycket som täckte öppningen veks undan och in steg renstammens
äldste. Gråa, sävliga varelser med mäktiga horn och ödemarkens vidder i
ögonen. Sist sierskan som fört sällskapet hit. Hon gav dem en hastig blick,
sedan tog hövdingen till orda. Vadjor Tugger var äldst bland de äldste.
”Vår stam har vaktat Avgrunden i generationer. Vakat över fornsjukan i
djupet. Här har vi fötts och dött. Nu är vårt uppdrag slutfört. Avgrunden
behöver nya väktare. Vaja-Lisa säger att det är ni. Men ni måste bevisa att
ni är värdiga. Ni måste nedstiga i Avgrunden och komma tillbaka med livet
i behåll. Ni vilar här i natt. I gryningen börjar er prövning.”
Mötet med Baronen i Jernets Hierta var omskakande. Den enorme
mammuten skröt om hur han mördat Wolfram Köttz, hur han stulit
hans identitet och fortsatt skicka skrot till Nordholmias Smältverk i
utbyte mot vapen, hur han hade startat Jernbanekompaniet för att
bygga ut Jernbanan till Nordholmia, hur han tänkte rulla in i staden
i sitt pansartåg Götterdämmerung för att plundra och döda. Ovetande
finansierade Nordholmiaborna sin egen undergång.
Baronens dundrande skratt skakade vagnens väggar. Han tänkte
döda sällskapet på fläcken, men Flårian och Kleo lyckades köpa tid