här - Fria Ligan

158
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
De gick sakta ner i djupet och fann sig snart i en naturlig grottgång,
upplyst av forntida lysglober som hängde från taket. Med dragna vapen
fortsatte trion framåt, och efter ett hundratal meter vidgade sig katakomben
till en rymlig grottsal. Till både höger och vänster hade sandsäckar och
möbler vräkts upp till provisoriska barrikader.
Bakom det ena skyttevärnet syntes mynningen på en darrande skarprättarkarbin.
"Halt! Släpp era vapen!"
Den gälla rösten skar i mörkret. Inkräktarna gjorde som de blivit tillsagda,
och lät sina värjor och pistoler falla till marken. Dexter kände en skarp
stöt i ryggen. Mynningen på ett skjutjärn.
Det var den mörkhåriga kvinnan från McAbers. Bakom henne stod de
båda männen som också hade suttit på krogen, även de med dragna skarprättare.
"Upp med händerna. Fortsätt framåt. Men försök inget, då smäller det
direkt", väste kvinnan, vars enkla kläder och kortklippta frisyr inte dolde
hennes stolta hållning och förfinade manér. En aristokrat, konstaterade
Flårian gillande.
Med händerna i vädret gick sällskapet vidare, förbi barrikaderna och in i
en ny grottsal, större än den första. Salen dominerades av ett enormt bord
av fornmetall, belamrat med kartor, skisser och vapen. Vid väggarna stod
flera fint snidade sekretärer, malplacerade mot grottans grova sten.
Vid ett av skrivborden satt en enorm pälsklädd varelse och skrev i skenet
av en fotogenlampa. För ett ögonblick trodde Dexter att det var Enar. Men
den här björnens päls hade betydligt fler gråa stråk. Han vände sig mot nykomlingarna.
Deras hjärtan fylldes av glädje. Det var Traffaut, kejsarens
agent som de mött i Biörnehuus nästan ett år tidigare.
Björnens förvånade anlete sprack upp i ett mäktigt leende. Hans röst
mullrade i grottsalen.
"Är det inte Biörnstiernas Bästingar, hjältarna från Pirit? Välkomna till
Hemliga utskottets högkvarter. Jag hoppas att ni kommer med goda nyheter.
Det skulle vi sannerligen behöva".