här - Fria Ligan

84
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
talliskt kom vrålande längs spåret. Med en hårsmån lyckades Enar
vräka undan den ena dressinen innan ett enormt svart pansartåg
dånade förbi och förvandlade den andra dressinen till flisor. Enar
kände igen farkosten. Baronens monstertåg Götterdämmerung.
Efter många timmars enträget pumpande genom mardrömslandskapet
nådde gruppen en av Baronens skattebunkrar. Rallarna
krävde färdskatt, och Enar blev oroad när de verkade känna igen
honom. Han kände till förmannen här, en labil oxe vid namn Sur-
Mule som ena dagen kunde skina som en sol för att nästa likna ett
åskmoln. Vilket humör skulle han vara på denna dag?
Sällskapet höll andan när Sur-Mule kom ut och pekade igenkännande
på Enar – för att sedan spricka upp i ett stort smil och ge honom
en björnkram. Att Enar deserterat från rallarna hade tydligen
gått Sur-Mule helt förbi. Han bjöd hela sällskapet på mat och tinner,
mycket uppskattat av de nu mycket hungriga hjältarna.
Innan Sur-Mule vaknade nästa morgon gav sig gruppen av igen.
Efter någon halv dags monotont pumpande mötte de något ytterst
märkligt i dessa zonskadade trakter: en pyrisk armépostering. Befälhavaren
löjtnant Sporre trodde tydligen att de nyanlända var förstärkningar
till hans trupp, och beordrade genast exercis och vapenvård.
Han vägrade lyssna på alla invändningar och hotade arkebusera
alla som vägrade lyda order. Enar, själv pyrisk sergeant, insåg
att Sporre tappat vettet och beslöt sig för att ta befälet från honom.
Slaget blev tyvärr lite hårdare än det var tänkt, och löjtnanten föll
död ner med förvånad uppsyn och knäckt nacke.
Enar skickade de förvirrade soldaterna på en lång marsch söderut,
medan hjältarna själva fortsatte på sin dressin i motsatt riktning.
Snart mötte de en märklig scen. En tinnerdriven fornkärra, konverterad
för att köra på Jernbanans räls, låg skadad i diket. Spår ledde
ut i dimman och rop på hjälp kunde höras. Gruppen följde spåren
och till sin stora förvåning fann de Flode Knold och Oliver Toth från
Peckwick-klubben, bakbundna och hotade av vildsinta sumpvargar.
Enar jagade bort vilddjuren med sin fornbössa. De båda gentledjuren
sade att de åkt ut i Norra ödemarkerna i hopp om att hitta Elysium
IV, men blivit överfallna av vilda mutanter och kastade åt