här - Fria Ligan

93
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
hål och explosioner. Överallt låg sönderskjutna robotkadaver och
rester av mänskliga krigare, döda sedan århundraden.
Dexter slog på sin komradio för att lyssna efter andra i enklaven,
men fick höra något annat: Kaiser Skarprättare, tydligen enklavens
härskare, höll tal till sina undersåtar inför en stundande batalj mot
fiendeenklaven Elysium III. Han nämnde också ett ”generationsskepp”
vid namn Noak II som skulle skickas till fjärran stjärnsystem.
Det inspelade talet ekade gång på gång i etern och måste så ha gjort
sedan tiden före enklavens fall, mot evigheten.
Mitt i förödelsen i stationshallen fann Enar en samling lik av oroväckande
färskt datum. Förvånat såg han att de var Tunnelrävar.
Som sergeant i Pyrisamfundets armé kände Enar väl till detta muterade
elitförband, känt för sin höga stridsmoral och lojalitet mot kejsarhuset.
Oron steg när björnen insåg att Tunnelrävarna tycktes ha
dödat varandra.
I samma stund lösgjorde sig fler Tunnelrävar ur skuggorna med
dragna svärd. Med tomma blickar och stela rörelser kastade de sig
över sällskapet. De tycktes helt okänsliga för smärta, inte ens när
Enars motorsåg slet dem i bitar reagerade de med mer än gutturala
grymtningar. Kleo kände hur en massiv psionisk kraft närmade sig.
Den sög tag i hjältarnas medvetanden och försökte ta kontroll över
dem. Dexter, Flårian och Kleo kunde stå emot angreppet, men bjässen
Enar och Flårians tjänare förvandlades till sinnesslöa slavar och
vände sig mot sina kamrater.
Flårian duckade med en hårsmån undan Enars rasslande motorsågsklinga.
Dexter rusade i riktningen Tunnelrävarna kommit från
och fick syn på ett oformligt monster, likt en gigantisk snigel med
groteska huggtänder, som snabbt ryggade undan och försvann ur
synhåll. Enar lyckades bryta sina psioniska bojor och Flårian brottade
ned sin tjänare tills även han återfått sansen.
Sällskapet hann knappt hämta andan innan ett larm började tjuta.
Stora tv-skärmar vaknade till liv och zoomade in på Flårian. En vän
kvinnlig röst ekade i den ödelagda stationshallen: ”Välkommen
hem, herr Skarprättare”.