här - Fria Ligan

144
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
EPISOD XXVII: DEN SJÄLVHATANDE MUTANTEN (HMÄ-ISALJ)
Kleo ställs inför prövningar i drömmens rike och sällskapet möter en maskerad
vän som gör ett enastående avslöjande om sin bror.
Zonluften sved i Kleos strupe. Han drog ett djupt andetag. Njöt. Hemma.
Han stod på en plattform av vittrande fornsten. På var sida löpte rostig
räls in i mörka tunnelmunnar. Plåtskyltarna uppe på plattformen hade visat
vart tunnlarna ledde. Och namnet på denna station i ingenstans. Men
syraregn och zonvindar hade sedan länge frätt bort de forntida bokstäverna.
Kleo visste att detta inte var verkligt. Att han drömde. Men han brydde
sig inte. Var hellre här, hemma i Musközonen, än på en svinkall vindpinad
holme i Österhavet. Adelia var försvunnen. Hans psikrafter likaså. Hadesviruset
i hans blod hade förvandlat honom till en vandrande smitthärd, ett
dödligt hot mot alla psioniker.
Verkligheten slapp han gärna.
Kleo insåg plötsligt att han inte var ensam. På en sprucken bänk på
plattformen satt en man. Håret vitt som snö.
Traum.
”Förlåt mitt intrång i din dröm. Du verkade njuta av den.”
Mystikern vände sig mot Kleo. Log. Granskade drömmaren med en isblå
blick.
”Kleo, vi tror att du är redo.”
Traum lät orden sjunka in.
”Minns du att jag sa att dina förmågor inte är borta för alltid? Det är
bara ditt inre fönster som viruset har stängt. Fönstret till den sanna världen,
den som bara vi psioniker kan se. En värld av relationer, inte enskildheter.
Jag känner att du är fri från Hadessmittan, Kleo. Det är dags för dig
att öppna fönstret igen.”
Kleo undrade för ett ögonblick om detta var verkligt, ett äkta telepatiskt
budskap, eller bara en del av drömmen. Han sköt bort tanken. Det spelade
ingen roll.